Årskurs nio, Kronborgsskolan i Malmö 1969. |
I Axess läser
jag, i en artikel av Isak Skoglund:
Listan av trender i den svenska skolan kan göras lång. Lärstilar, individualisering, entreprenöriellt lärande och digitalisering är några exempel. Gemensamt för dem är att de utlovar underverk för elevernas kunskapsutveckling och/eller kreativa förmåga, men saknar evidens som visar att metoderna är effektiva. Strävan bort från den traditionella skolan där lärare leder undervisningen i helklass är påtaglig, metoderna bygger på att eleven tar ett ökat ansvar för sitt lärande. Det må fungera för medelklassens flickor, som besitter den mognadsnivå och det kulturella kapital som de elevcentrerade undervisningsmetoderna förutsätter, men kan vara förödande för arbetarklassens pojkar, där behovet av lärarledd undervisning och disciplin är stort. Hur kommer det sig att trender inom pedagogik utan evidens har spridit sig runt om i våra klassrum, trots att skollagen tydligt stipulerar att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet? Svaret kan finnas i att trenderna har sålts in i klassrummen från auktoriteter inom skolvärlden – det pedagogiska etablissemanget inom akademin, skolmyndigheterna och visionära skolpolitiker. Inte lärarna ute i klassrummen.
Född Malmöpåg
gick jag ut grundskolans nionde årskurs 1969. Jag fyllde 16 år bara dagar efter
utsparken och började direkt arbeta på Pripps bryggerier, där okvalificerade
jobb fanns att få bara minuter efter att man sökt.
Hade vi med oss
”trender” då, och hade någon lovat oss ”underverk”? Hade vi ens lektioner utan
lärare? Och inte minst frågar jag mig: hade vi ens hört talas om att ”trenderna
har sålts in i klassrummen från auktoriteter inom skolvärlden – det pedagogiska
etablissemanget inom akademin, skolmyndigheterna och visionära skolpolitiker”?
För att börja
från slutet: på 1960-talet var skolan fortfarande en kollektiv angelägenhet för
samhällsmedborgarna och det uppväxande släktet. Den hade inte, som det numera heter, ”konkurrensutsatts”,
vilket kort uttryckt innebar att inga privata intressen, med eller utan vinst,
ens hade föreslagits, än mindre förverkligats. Fanns det ett ”pedagogiskt
etablissemang” med intresse för skolfrågorna så kom det senare, kanske mot
mitten av 1970-talet då forskning om inlärning och socialisering blev het.
Om vi elever
lämnades så mycket som en minut ensamma i klassrummet utbröt den stora och
obehagliga känslan av osäkerhet. Vad skulle vi göra utan läraren? Ingenting.
Det radikalaste som hände på högstadiet, Kronborgsskolan i Malmö, var att
kristendomsläraren, en före detta präst som tvingats sluta, kom bakfull till
klassrummet och direkt dirigerade oss ut att promenera i Pildammsparken för att
stärka moral och hälsa. Jag minns än idag att det var då jag smygrökte för
första gången.
Men de ”visionära
skolpolitikerna” då, har inte de bidragit med mycket positivt? Pyttsan. Jag vill
hävda att det programmatiskt visionära nästan alltid ställer till med ett elände. Om
man först ifrågasätter och sedan skrotar väl etablerade, fungerande
arbetsmetoder i skolan, får man inte automatiskt något bättre. Tvärtom är de flesta, om inte rentav alla, experimenten ett elände för unga människor. När man är tonåring behöver man ett
tydligt och klart besked från lärarna. Inte ett svassande för mobbare och
fridstörare. Inte kapitulation för de mest högljudda och hotfulla. I och med att läraren abdikerade från den rollen förstod
tonåringarna, de är funtade på det viset, att det var fritt fram för både
verbal och fysisk terror. Då hjälper det inte med visioner.
Istället börjar
skolorna ringa in säkerhetsföretag som patrullerar i korridorerna. Skoglund
använder ordet ”disciplin”, ett av vår tids mest föraktade och bespottade ord.
Men jag tror att hela problematiken kan belysas utifrån detta ord. Det är
mycket länge sedan jag arbetade i en skola. Sist det hände var för tiotalet år
sedan, i den förort som nu helt saknar svensk befolkning. Att jag ens kunde
göra mig hörd där var ett underverk. Klassen hade två lärare. De såg båda
livrädda ut och de sa inte ett pip för att disciplinera eleverna. Jag förstod
att detta var deras vardag. Mina försök var förstås fåfänga eftersom de aldrig mött
en lärare som hade sådana idéer. Så var jag inte heller lärare. När jag skulle
avrunda en dubbellektion med att berätta om en poesiinläsning på cd-skiva jag
ville att de skulle lyssna till rusade två av klassens aggressivare pojkar fram
och slet skivan ur händerna på mig. Till klassens buanden spelades den upp medan
jag packade väskan och lämnade lokalen. Den dagen bestämde jag mig för att det var absolut sista gången jag befann mig i ett svenskt klassrum.
Ny pedagogik är
inte mycket att ha om man inte vill bygga vidare på väl beprövad erfarenhet. Med
tidens alla digitala melodier tror jag inte ens att det har minsta möjlighet
att lyckas. Man behöver inte ens ställa den klassiska vänsterfrågan ”Är du
lönsam lille vän?” Det räcker att fråga sig om de som är fysiskt närvarande i
själva verket är helt frånvarande, då de sysslar med sina mobila maskiner istället. Uttråkade redan i
tolvårsåldern visar de vad som väntar. Deras framtid kommer att präglas av den digitala och djupt asociala frånvaron, den som visar upp individen som en varelse som i alla situationer går med huvudet böjt framåt och läser av, skriver, spelar, lyssnar, jag vet inte vad, på en skärm som kallas telefon, surfplatta eller i-pod eller något annat femte, de som gör människor både mindre upplysta och mer likgiltiga för varandra.
1 kommentar:
Tack!
Jag har länge undrat, hur detta kan pågå, år ut och år in! nästan ingen syns ju reagera. Inte föräldrar, inte lärare, inte akademiker. Det är ytterst sällan, när man läser berättelser, analyser eller hör kritiken från de berörda.
Situationen i skolor är horribel, man offrar sina barn och odlar obildningen, kulturlösheten och skapar framtidens värsta avarter.
Skicka en kommentar