En av mina fadovänner, Aleksandra från Sarajevo (och numera, förstås, på den svenska västkusten), hade hittat alldeles rätt, och under granen låg Ana Mouras nya cd (som också innehåller en dvd om inspelningen). Jag vill försöka förmedla vad jag känner just i denna stund, med en whisky i handen och Mouras ljuvliga sång i högtalarna:
3 kommentarer:
Hennes ansikte mötte jag på min juldagsförmiddagspromenad från stora affischer för den konsert på Coliseum som också annonseras i videon.
Vilket slöseri att en sådan som jag som inte tycker om fado ska bo i det här landet.
Fast den här musiken är fin. Det _finns_ kanske ett och annat i den nya fadon som jag kan ta till mig.
Tycker du om Madredeus? Jag blev och förblir helt förförd av deras första fyra eller fem album, men har inte uppskattat de senare.
Anna, just på den här skivan tar Ana Moura fadon in i helt andra musikaliska landskap. Det är en mycket gripande skiva.
Madredeus kunde jag aldrig förlika mig med. Automatmusik, alltför tillrättalagd och polerad för min smak. Ändå finns det ju enstaka spår man gärna lyssnar till. Sångerskan, minns inte hennes namn nu, har i sin solokarriär ytterligare förstärkt de mekaniska och polerade dragen.
Jag föredrar Moura!
Smak diskuterar man ju som bekant inte. Men det är intressant det du säger. Det är ingen svett och smuts i Madredeus musik, fast jag nog tycker att det är nerv i de första albumen (t o m Ainda). Efter det tappade jag intresset utan att kunna sätta fingret på det. För tillrättalagt är kanske en bra förklaring.
Om Ana Moura skulle sjunga i en annan lokal skulle jag överväga att gå och lyssna på henne, men jag ogillar Coliseum väldigt starkt. Man sitter inte bra och man råkar lätt ut för att inte heller se bra.
Skicka en kommentar