"Inbilskheten är vår medfödda, ursprungliga sjukdom"

 

Vi är upplysta sägs det. Våra kunskaper är så stora att vi, enskilt och i föreningar, tillrättavisar läkarna och nobelkommittérna. Vi tror oss veta allt. Vi tror rentav att vi "kan engelska". Har någon mänsklig epok varit mer fylld av förmätenhet och illa motiverat högmod? Jag vet inte. Montaigne skrev:

 

"Vilken nytta kan vi anta att Varro och Aristoteles fick av sitt stora vetande? Slapp de sådana olyckor som drabbar en bärare? Gav logiken dem någon lindring för gikten? Kände de mindre av vätskan i lederna därför att de visste hur den hade kommit dit?" (Montaigne: Essayer, bok två, kapitel 12, i översättning av Jan Stolpe). 

 

Frågorna kunde vi föra direkt in i vår tid. Jag såg en dokumentär från ett av Londons stora sjukhus. Till akutavdelningen hade kommit en kvinna - i sällskap med dotter och två barnbarn - övertygad om att hon var döende. Minst en hjärntumör måste det vara! I intervjun sade hon att hon varje vecka gick till doktorn minst två gånger och att hon aldrig reste till platser där det inte var nära till sjukvård. Efter CT-undersökning (och en rad prover) visade det sig - förstås - att hon var helt (fysiskt) frisk, men att hon levde med så stora sociala problem att hennes psyke förvandlade vardagen till ett helvete. Hon är sannerligen inte ensam. Det vet jag av egen erfarenhet.

 

"Inbilskheten är vår medfödda, ursprungliga sjukdom. Den mest sårbara och bräckliga av alla skapade varelser är människan; hon är samtidigt den mest högmodiga (...) i fantasin placerar hon sig ovanför månens sfär och med himlen under sina fötter."

 

Kunskap är inte alltid till nytta. Det är uppenbart. Men om vi nu ska fortsätta med vårt högmod skulle det förstås kräva en helt ny social väg, bort från Mammons och Läkemedelsgudarnas makt över våra liv. Bort från det en bekant kallar "neuros"-iserandet av allt vi genomlever. Bort från föreställningen att man måste vara smärtfri, lycklig och helt varje minut. Jag "känner av vätskan i lederna." Jag vet hur den kom dit och försöker göra något åt saken. Skulle det misslyckas får jag i ännu högre grad ägna mig åt Montaigne och de andra som i sina böcker skänker mig en mening.

 

"Har man funnit att vällust och hälsa smakar bättre om man kan sin astronomi och grammatik - blir kuken på den olärde mannen mindre styv? (Horatius) - eller att skam och fattigdom då blir lättare att bära?"

Albert Camus - en påminnelse

Foto: Astrid Nydahl

 

En understreckare i Svenskan, ursprungligen publicerad i juni 1952, samma månad och år jag själv föddes, heter Samtal med Albert Camus. Den är skriven av Astrid Bæcklund. Det är förstås en text som blir en påminnelse om att man aldrig kommer undan Camus, särskilt inte just nu. Han är lika uppfordrande som då. Han ställer de frågor vi alla måste ställa oss och hans svar är aldrig tvärsäkra utfästelser:

 

När Camus talar om hopplöshet och misströstan, menar han inte blott den nästan fysiska utmattning som följer på svikna ideal. Han tycks närmast mena den intellektuella människans känsla av absolut maktlöshet inför de kollektiva rörelserna i tiden; hon känner upplösningen omkring sig, ser med oro på varje ny fas i den ryckiga processen. Camus söker botemedel men han vet, att det inte finns mycket att ställa upp emot kollektiviseringen, särskilt när man som han inte vill söka hjälpen utanför den mänskliga sanningen och den mänskliga logiken.

 

Dessa dagars hopplöshet och misströstan, som allt oftare hotar att tysta eller förgöra oss, menar jag själv är ett av de stora problemen. Men när det är som värst ser jag dem istället som enda hoppet. Camus har ju rätt när han understryker att vi ingenting har att "ställa upp emot kollektiviseringen". Den som jag hellre väljer att kalla massmänniskans epok. Är inte den processen i själva verket nu med religiösa och politiska läror en starkt sammanbunden kraft? De totalitära ideologierna kan pynta sig med politiska eller religiösa begrepp, men de är sist och slutligen alla en del av den kraft som omöjliggör själva den individuella tillvaron och bestjäl den på allt hopp.

 

Man skall acceptera och nöja sig med sin lott som människa, det är en återkommande tanke i Camus' verk. Han godtar intet förhärligande av den mänskliga tillvarelsereformen; i ett slags anspråkslöshet menar han, att vi skall avstå ifrån att närma oss det gudomliga. Vi skall i stället till fullo utnyttja våra mänskliga förutsättningar och vårda oss om vår medfödda rättskänsla. Vi skall nöja oss med vår jordiska uppgift, uppfylla våra plikter och se på våra medmänniskor med sympati och ömhet.

 

Om nu detta, den mänskliga lotten, vore ett uttryck för hopplösheten skulle jag opponera mig mot hans resonemang. Men det han ytterst vänder sig emot är ju en anspråkslöshet som inte accepterar människan som ett uttryck för "det gudomliga". De religiösa irrlärorna och deras väpnade falanger säger sig alltid strida i Guds namn. Det känner vi igen dem på.

 

Vår epok utmärker sig å ena sidan för en förståelse och känslighet som aldrig tidigare, å andra sidan för en omdömets brutalitet, som är oförklarlig på vårt utvecklingsstadium. Det är detta Camus kallar de dödliga motsättningarna i tiden. Det är en kamp mellan det goda och det onda, och blott ett fåtal vet var de står. Camus känner sina önskningar: en övertänkt frihet i stället för det rationaliserade tyranniet, en altruistisk individualism i stället för koloniseringen av massorna.

 

Läs hela understreckaren, den länkar dessutom till andra intressant texter om Camus.

 

 

Förbered er för en halv miljon nya gravplatser

Kyrkogård i brittiska Birmingham. Foto: Astrid Nydahl

 

Om man är sömngångare eller bara trött i hjärnan förstår man inte vad som pågår. Annars finns det god och skrämmande information att hämta. Svenska Dagbladet skriver:

”Sveriges 550 församlingar och pastorat uppmanas – med anledning av kriget i Ukraina och det försämrade säkerhetsläget – att förbereda sig för krig och kris.

Och:

”Det har tidigare funnits bestämmelser om att församlingarna skulle ha tillräcklig ledig mark för att begrava fem procent av Sveriges befolkning. Den rekommendationen har återkommit. Det innebär att vara förberedda på runt en halv miljon gravplatser.”

 

 

 

Privatliv och krigstrauman

Foto: Astrid Nydahl

 

Finns det en gräns mellan det privata och det allmänna? Självklart. De flesta vet det både intuitivt och förståndsmässigt.

I Ulf Lundells Vardagar 5 finns ett bra exempel på hur denna gräns ignoreras i det godas namn. Människan som står vid ytterdörren till hans privata hem vägrar förstå det.

För länge sedan fick jag sådana besök. Mest människor som ville köpa någon bok. Numera är det ingen som knackar på min dörr. Det är ålderdomens bevis och jag välkomnar det i alla avseenden.

Jag läser Sargade själar och förstår nästan inte vad det är jag får kunskap om. Så vidrigt är det. Texten är stramt och sakligt hållen, men jag kan inte låta den stanna vid det. Det är som om plötsligt krigstrauman blir levande för mig. Det handlar om Finland, men kunde lika gärna handla om Ukraina.

 

I skogar där helst jag vandrar

Camden Town. Foto: Astrid Nydahl

 

Bland de skogar jag mest vandrar i på gamla dar är strandskogen framträdande. Barn- och ungdomens var Bokskogen, inte bara i största allmänhet utan just med versalt B. Hela dagen kunde jag med barnen vandra, sitta och ligga där i den ljusa och milda skogen, på mopedavstånd från bostaden i Malmö.

Men ingen skog skänker så mycket tröst som bokens. Jag blir uppfylld av frid om jag får befinna mig i den. Om böckerna som finns där går att läsa är det fullbordat, men jag stannar där också om böckerna är tryckta på italienska, hebreiska eller albanska.

Gammal man vid musikalisk samling, också den föråldrad

Foto: Astrid Nydahl

 

Vi hade människor på middag här i söndags. Det var efter en begravning vi samlades. Astrid gick som alltid med kameran, och när jag bläddrade i bilderna fick jag se denna. Jag sitter vid samlingen av CD-skivor. Eftersom vi talade arvegods slog det mig att ingen av mina barn eller barnbarn kommer att visa minsta intresse för en musikskatt som denna.

Allt är förgängligt, det vet vi. Men kan det bli tydligare än så här? Musiken vi lyssnat på i våra hem har gått från stenkakor, över LP-skivor till CD-skivor. Kassettbanden har spelat en viktig roll när vi bytt musik med vänner.

Spotify har jag aldrig ens närmat mig. Det finns säkert andra nya tekniska metoder jag inte känner till. Men min CD-samling är guld värd. Än så länge.

 

Det började i Stralsund

 

Om förläggaren Per Nilsson som person varit anonym i sin förläggargärning, så talar han desto tydligare med sin stora samling resetexter. Det började i Stralsund heter boken. Den saknar författarnamn både på omslagets fram- och baksida, och det är kanske rätt så typiskt Nilsson! Sak är viktigare än person, vilket på sitt sätt kan vara rätt så sympatiskt.

Som förläggare har Nilsson med perenn utgivit viktiga författare som Karl-Markus Gauss, Wolfgang Borchert, Jiří Weil och Dezső Kosztolányi. Hans utgivning har således inte alls varit anonym!

I bokens underrubrik anges att vi här har att göra med resor och möten i Central- och Östeuropa åren 1982 - 2020. Under tiden fram till murens fall kunde vi från dessa delar av Europa få den bästa litteraturen. Man behöver inte rabbla namn för att förstå det! Men jag frågar mig vad vi hade varit - som människor och läsare - utan författare som Vaclav Havel, Ismail Kadare, Herta Müller, Adam Zagajewski och Peter Schneider för att bara nämna fem av dem.

I Nilssons bok förekommer de viktiga författarna före murens fall. Förstås. Att se t.ex. Ivan Klima där är glädjande. Men det är mer de mellanmänskliga mötena som står i centrum. Genom att tillägna boken det våldtagna Ukraina gör han också en markering som handlar om moraliska och politiska ställningstaganden.

Särskilt glad blir jag att i hans bok kunna läsa om Pogradec, den albanska staden vid Ohrid-sjön, där en urgammal kristen kultur hade sitt centrum.

Vill man resa i fåtöljen är Per Nilssons bok ett gott sällskap.

 

Inne i en påse med huvudet och i en säck med resten

Landöns hamn. Foto: Astrid Nydahl

 

Jag ville helst andas friktionsfritt om natten. Det är kanske förmätet?

Jag är redan om eftermiddagen, vid fullt dagsljus, rädd för mörkret och natten. Att släcka sänglampan utlöser paniken.

Ska jag ut och vandra? Det tror jag inte. Här plöjer bilarna fram i minst 100, trots att vi bor på en 40-väg. Det fick fasansfulla konsekvenser härom natten. Men jag tror inte någon kommer att dömas. Trots drogerna, trots hastigheten, trots den överlastade bilen.

Frihet kallas det. Det går alltid före vett och sans. Därför är nattliga promenader på vår lilla byväg inte att rekommendera. Huvudet i påsen är också en form av frihet.

 

Sjukdomsfasor och en polsk mästare på väg

Foto: Astrid Nydahl

 

Det är en fasans tid jag genomgår. Varje natt har jag vaknat vid tretiden och inte kunnat somna om. Jag har halvsuttit för att bättre kunna andas. Det slutade med att jag tog Atarax, men den gav mig bara en halv timmes slummer.

Jag är så trött på eftermiddagar och tidiga kvällar att jag lägger mig alldeles för tidigt. Det blir en ond cirkel.

Onsdagens lunch på stan är inställd. Smitta redan sjuka människor med bakterierna är otänkbart. Det för bli en annan gång.

Den nya volymen Zagajewski är beställd. Den heter Det sanna livet och består av dikter från två sena samlingar. Översättaren är inte Anders Bodegård. Han var Zagajewskis mästerlige uttolkare på svenska, men hans sjukdom gör allt sådant arbete omöjligt. Istället är det Irena Grönberg som står för översättningen. Undrens tid är inte förbi.

Anna Grinzweig Jacobsson: Bröllopspogromen. En ukrainsk-judisk familjeberättelse (Korpen)

 

Anna Grinzweig Jacobsson: Bröllopspogromen. En ukrainsk-judisk familjeberättelse (Korpen)

 

Litteraturen om judehatet är omfattande, och sträcker sig från berättelser om pogromer genom tiderna, fram till den av Hitlerväldet organiserade Förintelsen. Att läsa Anna Grinzweig Jacobssons bok Bröllopspogromen blir att se hur ännu en släkt drabbats och hur en rad individer och släkter försökte överleva de antisemiter som drog fram i Ukraina, Polen, Ryssland/ Sovjet och andra länder och mödrade sina särskilda hatobjekt.

 

Bröllopspogromen får sin särskilda aktualitet med Ukrainas nuvarande lidande under Rysslands angrepp.

 

Centralfigur i samtiden är författarens moster Roza, 95 år gammal när de träffas i hennes lilla lägenhet i Boca Raton, Florida i juni 2017. Berättelsen kan börja. Roza säger att huvudet är det enda som fungerar på hennes kropp, och det är precis vad som behövs för denna detaljrika berättelse.

 

Det finns många enskildheter i berättelsen att fästa sig vid. Låt mig nämna två av dem.

 

Massvälten, Holodomor, var organiserad av Stalins regim. Städerna skulle vara väl försörjda på livsmedel, men landsbygdens befolkning dog som flugor. Medveten stalinistisk politik som i många årtionden förnekades utanför Sovjetunionen. Under åren 1932-1933 dog miljoner ukrainare av svält. Ingen nämnde det, varken medan det pågick eller efteråt.

 

Det andra är den genomarbetat anti-judiska politiken. 1929 blev sabbatsfirandet förbjudet. Författarens egen judiska släktlinje förlorade sina judiska seder – förmodligen för gott. Synagogorna stängdes.

 

I en epilog till den bitvis svårsmälta släkthistorien skriver författaren om Rysslands anfall på Ukraina. Mer än hundra år har gått sedan bolsjevikerna grep makten och skapade det sovjetiska rike som blev en sådan plåga för judarna. Nu gör Putin samma sak mot  Ukraina och dess olika folk.

 

Att inte läsa den här boken måste betraktas som att frivilligt avstå från central kunskap.

 

***

 

Förlagsinformation:

 

Den 24 april 1920 gifter sig författarens morföräldrar Rebecka och Isaak i synagogan i en ukrainsk by. Inbördeskriget efter ryska revolutionen rasar. Ukraina kämpar för sin självständighet och den efterlängtade bröllopsfesten blir krossad av en pogrom. Så inleds denna skrämmande aktuella historia om förföljelse och flykt från pogromer, Stalins terror och Hitlers ockupation. 

 

Långt senare, inför sin nittiofemårsdag, avslöjar moster Roza hemligheter som varit så farliga att familjen raderat ut dem från sitt medvetande. 

 

Bröllopspogromen, som bygger på författarens samtal med Roza, är en berättelse om kärlek, sammanhållning och mod. Och om hur händelser i det förflutna fortfarande kastar smärtsamma skuggor in i nuet. 

 

Boken utkommer på årsdagen av Rysslands anfall på Ukraina den 24 februari 2023.  Delar av Bröllopspogromen har publicerats som serien Rozas resa i Göteborgs-Posten sommaren 2022.

 

 

Nina Bouraoui: Tillfredsställelse (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

 

 

"Bara skrivandet återför mig till verkligheten"

”Skrivsjukan är jämförbar med ett vredesutbrott som aldrig går över”

 

Om man för ett ögonblick tror att Madame Aklis – hon med det svårupptäckta förnamnet Michèle – och hennes anteckningar i sju skrivhäften från åren 1977-1978 – skulle vara en kvinnoröst rakt på sak, då har man nog missat något väsentligt i Nina Bouraouis författarskap. Ty rösten som hörs bakom de skrivna raderna är både kvinnlig och manlig, i avsaknad av åtrå i sitt äktenskap (åtran ska tändas, av annat skäl) så full av tomhet och längtan, heterosexuell, homosexuell, bisexuell eller bara a-sexuell, fransk och algerisk, hemlängtande och gömd i ett hem när maken styr sin ärvda pappersfabrik.

 

Just sådan är hon, Nina Bouraoui, som Elisabeth Grate förvaltar så väl. Men den här gången är Nina Bouraoui också en annan än vi vant oss vid: hennes kvinna är fransyska, gift med en algerisk man som för henne till sin hemstad Alger. Vi har tidigare i hennes romaner mött motsägelsen fransyska och arabiska utifrån hennes egen arabiska identitet, nedsänkt i den nya, franska. I många avseenden har hon delat klyvnad med en annan av förlagets författare, nämligen Abdellah Taïa.

 

Där han inte bara drabbas utan uppsöker brutalitet och våld, kan jag i Tillfredställelse höra samma längtan efter en brutal sexualitet som kunnat skingra likgiltigheten, den svårfunna åtrån, och den ständiga undran kring det som gick förlorat. I ett skrivhäfte heter det:

 

”Min dubbla personlighet: kvinnan och motkvinnan som söker problem, ber om dem, hon som behöver våld för att känna blodet pulsera. Jag äcklar mig, lämnar hamnen och kliver in i bilen igen. Min vita blus är fläckig, jag har svettats. Jag hör mitt hjärta och hur skötet öppnar sig; jag skulle kunna bjuda ut mig nu genast, till förste bäste, jag är en förtappad själ som lyder blint.

Jag är inte med om något, jag dagdrömmer allt.”

 

Citatet är mycket viktigt. Allt som motsäger det som sägs är viktigt. Centralt för den estetik som Nina Bouraoui arbetar med. Också i motsägelsen mellan det faktiskt skrivna och det avslutande påståendet – ”jag dagsdrömmer allt” – finns författarskapets kärna och denna romans centralpunkt kring vilket berättelsen kretsar.

 

Fransyskan har en son som heter Erwan, tillsammans med den algeriske mannen Brahim. Erwan får en vän i skolan. Först tas han nog för pojke, men denna han visar sig vara en hon. Namnet är Bruce, och det är så maskulint att det inspirerats av idolen Bruce Lee, Kung Fu-mästaren. Bruce är tunn som en sticka, saknar varje antydan till blivande kvinnlighet; ”Erwan min känslige pojke ska väl bära den kvinnliga del som Bruce saknar. Deras förhållande är en sammansmältning, ett experiment.” Bruce och Erwan är tio år gammal.

 

Den andra kvinnan är också fransyska, hon heter Catherine och det blir hon som tänder en vild åtrå i Michèle. ”Jag är fången i åtråns galenskaper” skriver hon nu, och det är nog så att hon verkligen fruktar denna åtrå. Hon tycker ju inte om kvinnor! Hon anar nog andra motiv för sin åtrå. Svartsjuka! Hon vill inte kyssa henne, hon vill ha hennes kraft och frihet. Blir hon rent av en Bruce Lee-affisch att njuta av?

 

Författarfoto: Mathias Grate

Att vara gift utan åtrå är många människors erfarenhet. Därför blir också Michèle Aklis begriplig, med hela sin klyvnad, alla sina egenskaper – inklusive vindrickandet, allt det ”märkliga” hon säger, skriver eller gör:

 

”Om folk läste mina skrivhäften skulle alla tro att de hade misstagit sig beträffande mig…”

och:

”Mina ord tvår min själ, mildrar min smärta, det som står skrivet existerar i en annan form och förändrar verkligheten, och gör den godtagbar eftersom den är ogiltig, överspelad.”

 

Som litterära strategi är det lysande formulerat! Och som konkret estetik drar den läsaren med sig in i ett mänskligt tillstånd där allt kan hända, och ingenting är säkert.

 

Sättet som romanen – de sju skrivhäftena – klingar av är kanske oväntat, men både som fysisk gestaltning, och ett minne av kärleken är det så bra. Det innefattar också en viktig del av framtiden. I läsarens minne stannar en bok mer gripande än de flesta, och absolut en av Nina Bouraouis bästa.

 

Du dog i dag - igen. Anne-Marie Berglund till minne

Anne-Marie Berglund. Foto: Hideo Matsumoto

 

I dag dog du igen.

Hela natten talade jag med dig. 

Det är tredje gången

du har denna årsdag

i min bordskalender.

 

I ditt döda Anne-Marie

är du skavande närvarande.

Hur så?
Åh, jag hör din röst,

jag ser ditt ansikte.

Ingenting är det minsta

märkligt.

 

Du är frånvarande på ett annat sätt.

Varje måndag, varje fredag frånvarande.

Jag behöver bara se mig över axeln

så står du där, pärm efter pärm

med brev.

24 år fick vi.

 

Dina ord finns alltid kvar.

Bilderna finns kvar.

 I dag dog du, men lever likväl.

"Viktor Orbán är Rysslands i särklass viktigaste vän i EU. Ryssland är det i särklass största hotet mot Sveriges säkerhet”

Foto: Astrid Nydahl

 

Inom nyhögern har man fjäskat för den ungerska regimen så länge jag kan minnas. Mina referenser finns förstås på nätet, både på hemsidor, bloggar och i olika typer av digital press.

Vissa av fjäskarna finns kvar. Men de tycks ha en annan gemensam plattform nu, nämligen vaccinmotståndet och föreställningen att pandemin egentligen var en konspiration. Det obehagliga är att de funnit att Ukraina är den "part" i "kriget" som måste fördömas. Inte Putinfascismen, som står för angrepp och övergrepp. Därmed blev de också medlöpare, tryggt förvissade om att Orbán är deras beskyddare.

Den ungerska regimen har ökad utsträckning gjort gemensam sak med sultanen. Är det något som är oroväckande, så är det just det.

DN skriver i en mycket klargörande ledare om det totalitära Ungerns politik gentemot Finland och Sverige i NATO-frågan:

”Vid sidan av Turkiet är Ungern det enda land som ännu inte gett grönt ljus. I EU ses det som ett försök att tvinga fram ekonomiska bidrag, som kommissionen villkorat med att Ungern vidtar åtgärder för att stärka rättsstaten och demokratin.

Kort sagt: Orbán försöker ta Nato och hela den europeiska säkerhetsordningen som gisslan för att mjölka EU på pengar han inte har rätt till.”

Detta är förstås grundläggande. Hur ska övriga EU kunna ta Orbán på samarbets-allvar när han öppet och oblygt hela tiden försöker fälla viktiga ambitioner i krigstid? DN igen:

”Lägg till att han motsatt sig stöd till Ukraina, gång på gång hotat med veto för att urlaka EU:s sanktionspaket mot Moskva, samt numera driver på för att skrota sanktionerna helt – och det blir tydligt vems ärenden Sverigedemokraterna faktiskt går.

Viktor Orbán är Rysslands i särklass viktigaste vän i EU. Ryssland är det i särklass största hotet mot Sveriges säkerhet.”

Rysslands fascistiska regim under Putin för ett blodigt angreppskrig i Ukraina. I den situationen utmärker sig Orbáns Ungern med en politik som i bästa fall vill tysta krigskritik och i värsta fall samarbeta med och befrämja Putinfascismen.

 

Hanne Hansen & Kenneth Karlsson: Om en författares död (Visto förlag)

 

Den gångna helgen har min läsning berikats av en helt oväntad debutroman. Som titeln anger inleds allt i en miljö präglad av litteraturens och skrivandets motsägelsefulla villkor.

 

Författaren Martin Thim är, både som levande och död denna debutromans centralgestalt. Han är en fascinerande figur som helst lever utanför den digitala erans groteska villkor. Dricker mer än han borde, utan att för den skull bli en kliché.

Huvudberättelsen om författaren Martin som försvunnit från platsen i skogen där han stupat kraftigt blödande, och hans förlagsredaktör Gitte Berghold, anställd på Stranges förlag i Köpenhamn, är snyggt genomförd. Man behöver inte tvivla på förloppet. Och man tvivlar inte heller på staden, här sitter vi förstås ner på Café Paludan (nu borta för alltid), passerar Vor Frue Kirke alldeles i närheten. Hon ska träffa författaren på hans stamkrog Mimers Bodega, hon för kaffe och han för Tuborg Guld.

 

Sidoberättelsen om stölden av oxkött från den lilla butiken och förbindelsen med asylcentret, ger romanen en konkret förankring i den överdimensionerade och problematiska asylinvandring som både Danmark och Sverige lever med. Och den typ av stöld som äger rum – det är aldrig fläskkött som stjäls, varken i romanen eller verkligheten – kastar tidigt en skugga över romanen, vid sidan av huvudberättelsen. Men det utvecklas senare till något annat och mycket värre.

 

I berättelsen invigs läsaren i det faktiska skeendet. Vi vet vad som hänt Martin Thim. Men det är vi ensamma om, ty i romanens olika miljöer letar man länge förgäves. Andra saker måste poliserna ägna sig åt, och endast kriminalinspektör Frank Petersen får senare ägna sig åt saken, om det skulle dyka upp ny information.

 

Och det gör det, med råge.

 

Hansen och Karlsson har full kontroll på sina romangestalter. De tonar fram trovärdigt efterhand som de litterära huvudstadsmiljöerna gifter sig med fiskets salta Västerhavsmiljöer. Författarna påpekar generöst att de fått hjälp från både dansk polis och fiskare i Jylland.

 

*

 

”Ett slitsamt och roligt samarbete över språkgränserna som äntligen burit frukt.”

Hanne Hansen är från Köpenhamn, Danmark. Nu bor hon i Spanien där hon i många år har verkat som läkare.

 

Kenneth Karlsson har samiskt ursprung och är född och uppvuxen i norra Sverige (Skellefteå/Umeå). Han bor nu i Spanien men tillbringar gärna somrarna i sitt sommarhus i närheten av Arjeplog. Kenneth är sjuksköterska och har även, under mer än 40 år, varit verksam som bokrecensent och lektör.

 

Paret hämtade inspiration till debutromanen Om en författares död vid Jyllands kust.

 

"Havet, fisket, människorna, himlen, stränderna, och de skogsområden som också finns där gav en fin kuliss till vår historia. Hit skulle vår huvudperson åka för att skriva en bok, och så skulle han ryckas bort mitt framför läsarens ögon."

 

Författarna berättar vidare att även om de i första hand inte var ute efter att skriva en utpräglad kriminalroman, så kom ändå polisarbetet att spela en viktig roll vid sidan av miljöerna och den relations- och samhällsproblematik som de också strävat efter att skildra. Romanen kan därför läsas på fler än ett sätt - förstås som krimi, men också som något annat.