Studieförbunden och obildningen

Foto: Astrid Nydahl

Folkbildning är väl det de flesta förknippar studieförbunden med. Men det är en förlegad föreställning.

Ta den gångna helgen som exempel. Då stod Studiefrämjandet bakom två dagars "Rockfest" som mullrade till 23.59 på kvällen. Ett av banden som spelade, Vanquisher, presenterades som både farligt och hårt, och med "mullrande basgång". Jo, vi hörde det. Vår tid präglas av just den sortens obildning, och Studiefrämjandet hakar inte bara på, de går i täten.

Det rasar ett fruktansvärt krig i Ukraina. Putins fascistiska regim mördar dygnet runt. Men de obildades förbund vill få oss att "tänka" på annat. Det är sannerligen en vidrig epok vi lever i.

***

Så här presenterar sig folkbildarna i Vanquisher: 

"In a Savage union of screaming guitars, a thundering bass, pounding war drums and echoing battlecries, the war-party known as the Vanquisher has come to unleash the merciless, trashing power of heavy metal upon the world and begin a new age of barbarism".

Man förstår att Studiefrämjandet är stolta över sitt arrangemang!

Man skriver inte när man skriker

Foto: Astrid Nydahl

 

"Man skriver inte när man skriker; vid ett visst mått av smärta eller förtvivlan saknas viljan och i varje fall förmågan att meddela sig med andra." 

(Ur Herbert Tingsten: Flyktförsök 1972)

Tingsten avslutar den anteckningen så här:

 

"Mina egna minnen av egna och andras svåraste stunder är omgivna av en döljande och mildrande dimma." 

 

Så måste det vara. Bara så kan det vara. Allt annat vore ett bedrägeri och ett svek mot det allra viktigaste: privatlivet. 

 

Tobias, min yngste son, skulle ha fyllt 36 i dag

Foto 7 juli 2014 av Astrid Nydahl

Idag skulle min yngste son Tobias ha fyllt 36 år. Men han har fattats oss i åtta år. 

Den 10 oktober 2014, dagen då han hittades död, skrev jag detta i min blogg:

 

Min yngste son, Tobias, har lämnat oss. Tjugoåtta år gammal blev han. Hans svåra tinninglob-epilepsi blev honom övermäktig. Detta är sista bilden på honom, tagen av Astrid när vi firade hans 28-årsdag.

På bårhuset ikväll hade han samma kläder, hans händer var hårt präglade av fysiskt arbete och hans skägg hade samma färg som i livet. Han dog till musik av sin älskade Leonard Cohen. Han efterlämnar en stor skara syskon, syskonbarn, arbetskamrater och vänner. Hans mamma och jag har förlorat den pojke vi så hett längtade efter som yngsta syskonet i familjen, där det redan fanns en äldsta son och fyra döttrar. Syskonbarnen lärde han snickra, fälla träd, hantera allt det som de flesta av oss inte hade en susning om. De befinner sig i chock, de får aldrig tillbaka sin morbror och farbror Tobbe.

Hur tar man farväl av ett älskat barn? Jag har inte svar, men jag ber er om förståelse för att det blir tyst här under överskådlig tid. Jag är tom och tycker att mitt liv slagits i spillror. Ett liv utan Tobias ter sig omöjligt.(Texten fortsätter under bilden):

 

Gravstenen hade just levererats

2016 skrev jag detta i bloggen:

 

Idag är det på dagen två år sedan Tobbe begravdes. Jag tar tillfället i akt och lägger ut denna text som inleder manuset om honom.

 

10 oktober 2014, kväll. Vi satt som alltid en fredagskväll med det vin som fanns kvar i flaskan efter en sen middag. Vi skulle just titta på ett tv-program, klockan var mer än nio på kvällen, då det ringde i telefon. Astrid gick för att svara men hon kallade ganska snart på mig. Där hon stod i biblioteket och skulle räcka över luren till mig såg jag på hennes ansiktsuttryck att något allvarligt hänt. Jag tog emot luren och hörde Birgitta säga: ”Tobbe är inte med oss längre”, jag tror att det tog flera sekunde innan jag kom mig för att säga ”Inte med oss längre, hur menar du?” och jag, innan orden helt klingat av förstod vad hon menade.

 

Tobias var just då på väg i begravningsbilen in till centralsjukhusets bårhus. Inom en timme kom min dotter Catarina åkande med en väninna, de körde oss in till bårhuset. Jag fällde inga tårar. Försökte rationalisera det jag fått veta. Catarina och hennes Jonas hjälpte mig in till Tobbe. Jag gick på kryckor efter en knäoperation bara en månad tidigare. Var rädd att jag skulle falla, men när jag kom fram och såg Tobbe verkade allt vara som vanligt. Han såg ut att sova. Med slutna ögon utstrålade han en stor frid. Jag kysste hans kinder, han hade den vanliga skäggstubben efter en lång dag på jobb, hans händer var smutsiga som alltid när han kom hem. Hans arbete med olika trädgårdsmaskiner och motorsågar fick honom att ta både gräsets grönska och jordens svärta med hem. Han luktade gott. Det första som fick mig att riktigt förstå var frånvaron av andedräkt. Hans vila var den eviga. Inga inandningar, inga utandningar. Han låg där så vackert att vi alla kunde ta farväl av honom, vuxna som barn. 

*

 

Det hade blivit tradition att vi alltid kom till Tobbe före hans födelsedag, för att vi skulle kunna gratulera honom i avskildhet när inga andra var där. Egentligen ville han inte gratuleras alls. Han var emot födelsedagar. Men vi lyckades få honom att välkomna oss tidigt i juli 2014. Astrid hade bakat en tårta till honom, vi hade slagit in som present en ny biografi över Johnny Cash och en cd med Willie Nelson där han sjöng duetter med countrymusikens stora kvinnor. Han välkomnade oss. Han vände på bokomslaget och sa som så många gånger förut ”Vilken vacker man!”. Han beundrade tre män också för deras utseende: Johnny Cash, Willie Nelson och Leonard Cohen. 

 

Det var en fin sommardag och vi skulle sitta under de vackra äppleträden i hans trädgård. Först satte vi dit bordet och dukade med kaffemuggar, tallrikar och tårtan. Jag gick bort till vår bil för att ta två campingstolar som vi brukade sitta i. Medan jag fällde upp dem slog den ena ihop över mina fingrar. Tobias högg direkt, så som han vara känd för att göra, med en sarkasm: ”Inte ens när du ska göra något bra lyckas du pappa”. Enda sättet att möta hans ord var med skratt. Och så skrattade vi tillsammans, och vi hörde en bil sakta in utanför tomten. Det var hans storasyster Malin, som skulle lämna något. Också hon slog sig ner och vi festade på tårtan tillsammans.

 

 

När vi skulle åka hem tog Tobbe tag om Astrids midja och lyfte henne högt upp. Med mig höll han fast kramen anmärkningsvärt länge. Så sa vi hej då och gick till bilen. Innan vi visste ordet av hade Tobbe återvänt in till sitt flak med starköl som han berättat att han fått av grannen, och till telefonen där han fortsatte ett avbrutet samtal med Emma. Vi var rörda över hans varma farväl men fäste annars ingen särskild vikt vid det.

*

 

Jag bodde i Sätaröds station runt fem år efter skilsmässan. Det innebar att jag fanns kvar i samma by som övriga familjen levde i. Efter skolan kom Tobbe till mig. Ibland kom hans systrar Lina och Ditte också. Vi åt middag tillsammans och sedan gick de iväg för eftermiddagens lekar med andra barn i byn. Lina och Ditte gick sedan hem till Birgitta. Tobbe ville alltid stanna och se Bolibompa hos mig. Då passade vi på att äta kvällsmat tillsammans. Efter det följde jag honom hem.

 

Vid ett tillfälle var de alla tre hos mig en fin och solig dag. Jag hjälpte flickorna att resa ett indiantält där de skulle leka tillsammans med kompisarna. Tobbe var ute på gamla järnvägen och cyklade, den passerade mitt hus och var en förbindelse mellan Linderöd och Tollarp. Plötsligt kommer Ditte springande med panik i blicken. Tobbe hade fallit med cykeln och hon kunde inte få liv i honom. Det kunde inte heller jag. Huvudet hade träffat en större sten, förmodligen vid tinningen. Han var nerkissad och medvetslös, låg i min famn när jag ringde en granne som snabbt körde oss till vårdcentralen inne i Tollarp. De fick liv i honom men ville att han skulle vidare till sjukhuset. Han och jag hämtades i ambulans. När han låg på en bår på akuten började han kräkas våldsamt. Birgitta kom dig och jag återvände till byn och de andra barnen.

 

 

Vad som gick sönder i Tobbe den dagen vet vi inte. Vi har haft våra misstankar men sällan eller aldrig talat om dem. Det var först efter detta fall som hans epilepsi började ge sig tillkänna.

 

 

Putin bidrar till det ukrainska självmedvetandet

Foto: Astrid Nydahl

 

En nation föds. Så lyder rubriken på en mycket intressant artikel i The Insider. Temat är det självklara: Putin ville krossa den ukrainska nationen, istället skapade han en stark nationell identitet i det ukrainska folket.

There is no doubt that this war will become a constitutive national «foundation myth», a basis for a more homogeneous nation and a more stable state of the future, replacing the historical World War I and World War II constructs and personalities, which many consider controversial. Almost regardless of its outcome. The specific mythological narrative may change somewhat, depending on how the war ends, but its «mythogenic» potential is enormous and will certainly be in demand. However, I am certain that the Russian language and culture will not become a part of such a national myth or of the symbolic complex of the future Ukrainian nation. And it's not just about the war, although it will definitely play its role. Post-colonial identity is built on the repulsion of the former metropole, so the process of removal of Pushkin monuments is logical and inevitable. Had there been no invasion, maybe they wouldn't have been torn down yet, but they simply would have ceased to be noticed and paid attention to.

 

Putin kommer förstås att finnas i varje seriös historiebok, som den enskilda människa vars handlingar ställde till mest elände och lidande, men också som den som aktivt och oavsiktligt bidrog till skapandet av ett starkt ukrainskt självmedvetande.

 

Jag bläddrar hellre i den än i turistbroschyrer när jag vill minnas mina vistelser i Lissabon

Ur fotobiografin 

 

I Lissabon fann jag 1993 den märkvärdiga foto-biografin över Fernando Pessoa. Den var redan då trasig och jag fick den för en billig penning. Den hade tillhört Gulbenkianstiftelsen - deras exlibris sitter fortfarande kvar i den - men sedan bläddrats trasig på Portuguese Cultural Center i Waterbury, Connecticut. 

Det är en svindlande tanke: hur många människor har före mig, i Portugal och USA läst eller bläddrar i denna bok? Vem var de, varför befann de sig på den plats där boken låg? Hur kunde det komma sig att just jag skulle bestämma mig för att rota i de dammiga högarna på golvet i det antikvariatet? Jag vill minnas att jag betalade några futtiga kronor för boken. Den är mycket värdefull för mig. Jag bläddrar hellre i den än i turistbroschyrer när jag vill minnas mina vistelser i Lissabon.

“När jag först kom till Lissabon…” skriver Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano” - och det får mig att minnas min första resa dit, det var i april 1983, världen var ännu ung, fascismen låg alldeles bakom oss och optimismen var alldeles obefogat stor, i Lissabon som i andra europeiska städer.

Whisky och litteratur hemburen

Två presenter från Lake District fick jag igår kväll. Whiskyn Longbranch Wild Turkey, som är en bourbon från USA dricker jag ju upp. Men boken stannar kvar. Det är fårbonden James Rebanks nya bok English Pastoral. An inheritance. Rebanks första bok, Fårbondens dagbok: ett liv på den engelska landsbygden kom 2016 och fick ett oerhört starkt genomslag. Hans familj har varit fårfarmare i hela sex generationer. Det han inte vet om de hårda livsvillkoren i Lake District är inte värt att veta. Jag recenserade den här i bloggen, sommaren 2017 och skrev bland annat:

"Min första erfarenhet av fårskötsel har jag de senaste nätterna fått av James Rebanks. Hans bok Fårbondens dagbok. Ett liv på den engelska landsbygden (Brombergs, översättning av Jessica Hallén) skakar om ordentligt. Den sliter sönder varje ansats till romantik kring Lake District. Här är det sannerligen inte några kamerabärande turister vi möter utan flera generationer hårt arbetande fårbönder. Den som tror att det är tråkigt att läsa om sådana liv misstar sig. Rebanks bok är såväl brutalt realistisk som filosofiskt intressant. Det liv han och hans familj lever skulle inte många klara, men jag är övertygad om att man kan inspireras av det."

Anna Wahlgren: Livstycken. En vänbok (AWAB)

Det finns en särskild ton i Anna Wahlgrens nya bok som skvallrar både om sorg och livserfarenhet. Den är förstås inte att förvånas över. 

 

Hon lägger på flera ställen in texter från andra böcker hon skrivit, som för att visa exempel ur stora delar av den palett som är hennes liv. Men det är allt det nyskrivna som ger en autentisk, självbiografisk bild av en kvinna som betytt mycket för den svenska diskussionen om föräldraskap och barnuppfostran under många årtionden, och som just därför blir det intressantaste och bästa i den mer än 600 sidor tjocka boken. Den vackra omslagsbilden av en ung Anna Wahlgren som mamma, är för övrigt tagen av hennes halvbror, fotografen Stig T. Karlsson. 

 

Hon debuterade 1968 med en novellsamling och åren därefter kom en strid ström av romaner och novellsamlingar, de allra flesta på Bonniers förlag.

 

För de flesta av oss blev hon synonym med Barnaboken, som kom ut första gången 1983, och den har sedan i olika upplagor sålt i en halv miljon exemplar bara på svenska. Det visar, om inte annat, att ett stort antal föräldrar ville lyssna till hennes erfarenheter och råd. Hon hade fött och fostrat nio barn, där borde enligt enklaste logik finns massor att ösa ur.

 

I den nya boken finns mycket av denna erfarenhet formulerad i ett nutidsperspektiv. Barnen är sedan länge vuxna med egna yrken, karriärer och öden. Barnbarnen är många.

 

Det finns en stark smärtpunkt som färgar avsevärt i boken, och det är när dottern som kallade sig Felicia Feldt (endast förnamnet är hennes, efternamnet hennes pappas) gav ut Felicia försvann, en skoningslös anklagelse mot mamma Anna, och som med tiden visat sig innehålla allt från det Anna själv kallar ”hittepå” till rena skandalavsedda lögner och terapiframkallade skenbilder. Leif GW Persson sa, att boken ”är det mest seriösa försöket någonsin i den svenska litteraturen att ta livet av någon med hjälp av en skriven text.”

 

Anna Wahlgren blev nästan krossad av den. Hon hämtade sig så småningom och skrev vad som kan beskrivas som ett utförligt svar, med Sanning och konsekvens, en icke-roman (2012), den blev norpad av nyfikna på kulturredaktionerna men fick endast ett par recensioner. Åsa Lindeborg på Aftonbladet använde den som ett våldsamt angrepp på Wahlgren. Konsekvent och lågt av Aftonbladets främsta maktfaktor som skrev sådant som  bidrog till Benny Fredrikssons död. Fortfarande svär hon sig förstås fri.

 

I starkast minne efter läsningen står ändå de olika avsnitten om äldsta dottern Sara Danius, Svenska Akademiens första kvinnliga ständiga sekreterare. Det blir en berättelse som tar sats i hennes barndom, berättar om hennes liv och gripande följer henne den sista biten till döden.

 

Under många år levde Anna Wahlgren i Indien tillsammans med sin hjärte-son Vito, hans fru och de två barnen. Skildringen av slutet på den relationen är så smärtsam att läsa. En historia om bedrägeri, grov stöld och inte minst ett svek så stort att det är svårt att begripa.

 

Ändå är det kärleken och livsglädjen hon främst vittnar om. Som hon gjort i bok efter bok genom ett långt skrivande liv.

 

Vill man förstå Anna Wahlgren ska man inte lyssna till skvallerpressen – den får sin välförtjänta lusing i boken – man ska istället läsa hennes egna ord. Livstycken är det självklara valet.

 

Leopoldina Pallotta Della Torres samtal med Marguerite Duras

Det senaste i Duras-utgivningen anlände i går: Leopoldina Pallotta Della Torres samtalsbok med henne, av det svenska förlaget döpt till Samtal med Duras, istället för den vackra originaltiteln La passione sospesa (italienska) eller den franska titel som boken är översatt från av Kennet Klemets:La Passion suspendue.

Författaren är italiensk journalist och hennes bok utkom 1989. Sedan föll den i glömska. I Frankrike utkom den först 2013. Så plötsligt kan en sådan gåva komma på svenska.

När jag läst kommer det förstås en recension här i bloggen.

En ukrainsk student och en svensk ukrainacyniker

Foto: Astrid Nydahl

Erik Ohlsson på DN skriver om den ukrainska studenten Kateryna Martyniuks Sommar-program som sändes för två dagar sedan i Sveriges Radio.

Det är en nyttig påminnelse. Jag saxar ur Ohlssons artikel:

”Efter knappt tre års studier vid universitetet i Lviv har Kateryna Martyniuk lärt sig att tala svenska obehindrat. I en annan, bättre värld hade tjugoåriga Kateryna tillbringat lovet i Sverige – kanske gått en sommarkurs på folkhögskola eller jobbat på hotell.

Men Rysslands anfallskrig mot Ukraina kom emellan. Den ryske presidenten Vladimir Putins groteska imperiedrömmar har förvrängt verkligheten för Kateryna Martyniuk och hennes miljoner landsmän och -kvinnor.”

Och så detta på slutet:

”Där fortsätter livet (...) vi har inte råd att ge upp. Att kämpa är enda vägen”, säger tjugoåringen. Orden kastas ned som ett blysänke i våra svenska semesterfirarsjälar och avrundar ett gripande och högst lyssningsvärt Sommarprogram.

***

Det finns röster om detta vidriga krig som är cyniska redan från första raden. På Alliansfriheten.se hittar man dem ofta. Gårdagens huvudtext hade författats av Anders Björnsson, och jag vill citera en passage som handlar om tiden efter Andra världskriget, Murens fall och nuet, för att ge exempel på vad jag menar:

”Sovjetväldet amputerades, dess allmänna egendomar förskingrades och kom i händerna på en klass av affärsmän som berikade sig genom ljusskygga metoder, kapitalflykt följde liksom storskalig brain drain. Moderlandet Ryssland reducerades till en i huvudsak råvaruproducerande nation med en vapensmedja. Nu har det visat sig, hur illa den ryska krigsmakten är rustad och övad. Då ska vad som återstår av imperiet ’krossas’, ’slås sönder och gå under’. De flesta ansvariga i väst anser, att det är ett recept på världsundergången. Det kan inte, får inte brukas. Däremot kan Ryssland förödmjukas – ytterligare.” (min kursivering)

Det är de sista två raderna som sticker ut. Här ansluter sig Björnsson till Macrons hårt kritiserade koncept. Offret ”förödmjukar” angriparen!

 

 

 

Importerat judehat

Ur ett reportage från Timbro saxar jag denna tidsbild. Så har politikerklassen med svenska folkets hjälp förstört vårt land:

Sen stannar vi till vid en av Nybros många arabiska butiker. (...) När mannen frågar mig var jag kommer ifrån – en fråga som jag uteslutande får från andra med utländsk bakgrund – svarar jag att jag är judinna. 

Mannen gestikulerar och visar att han inte hör vad jag säger. Jag visar honom min lilla Davidsstjärna i silver som hänger runt halsen. Då förändras stämningen direkt. 

– Jag kan inte respektera en jude. Jag ska kasta ut varenda jude som kommer in i min butik.

– Du ska inte ha på dig den där här i Nybro, säger han och pekar på min Davidsstjärna. 

Låt Putin behålla det han tagit. Ny dårskap formulerad av svenska appeasment-propagandister

Skärmdump

Mats Björkenfeldt i Alliansfriheten.se resonerar utifrån en tidskriftsläsning:

I Dissent Magazine sommaren 2022 finns en intressant debatt om realism. Den inleddes av historiken Matthew Specter, UC Berkeley, som döpt sin artikel till ”Realism’s Imperial Origins”. Och debatten följdes upp av Anatol Lieven, “a senior fellow of the Quincy Institute for Responsible Statecraft”, vars artikel har rubriken “The Ethics of Realism.

Det är en riktigt läskig text som (ännu en gång) företräder appeasement-politiken i vår tid. Läs:

 

Ett realistiskt förhållningssätt till kriget idag borde dikteras av ett sökande efter en fredsuppgörelse som skulle skydda ukrainsk suveränitet och dess förmåga att röra sig mot väst, samtidigt som det ger Ryssland tillräckligt territoriellt för att tillåta Putin att göra anspråk på seger och avsluta kriget (och citerar Lievens vidriga slutsats): 

 

”Ukrainas fortsatta försök att återerövra de områden som Ryssland har innehaft sedan 2014 innebär ett oändligt krig, med endast mycket begränsade chanser att lyckas; trots USA:s ovilja att kämpa för Ukraina finns allvarliga risker för att det eskalerar till en internationell konflikt, med potentiellt katastrofala resultat för Ukraina, USA och mänskligheten som helhet.”

 

Skulle vi - resten av Europa - acceptera denna amerikanskt formulerade appeasement-linje, saluförd av svenska papegojor, skulle inte Putin nöja sig utan istället tacka för hjälpen och gå vidare till nästa nation att erövra (förmodligen i Baltikum eller Moldavien, till att börja med).

 

Man borde inte läsa appeasement-tänkare, det tar på hjärtat och höjer blodtrycket.

                                                          

Den röda fläcken och de tryckta gömställena

Bokens omslag utgörs av Diego Velázquez mästerverk "Hovdamerna"

 

Det finns böcker som egentligen är hela bibliotek. Mikael van Reis nya bok, Den röda fläcken utgiven av Daidalos förlag, är en sådan. Den har underrubriken Essäer om konst, litteratur och andra gömställen. Den formuleringen tilltalar mig omedelbart. För visst är konsten och litteraturen verkligen gömställen. Att jag läst ett helt liv beror inte minst på att jag kunnat gömma mig för både miljöer och människor. När det var som värst i Malmö (1952-1982) hade jag två metoder, som förvisso inte alltid fungerade. Dels satte jag på någon klassisk musik för att slippa höra grannarnas brölanden och dunkanden, dels försvann jag in i litteraturens värld.

Sedan jag lämnade Malmö via Ystad och kom till byar runt Kristianstad (1982 - 2022) har livet mer tillåtit gömställena att vara olika former av vardag. Visst har jag också här varit nära sammanbrottet när grannarnas hundar ylat och skällt. Men sedan jag kom till den här lilla plätten på jorden för tjugo år sedan har det mesta varit ett gömställe. När jag skriver detta lyssnar jag till P2 och hör inga andra ljud. Bara framåt morgnarna sjunger fåglarna ibland så intensivt att jag vaknar. Men det gör jag med ett leende.

Så vad är det då Den röda fläcken erbjuder (och som kommer att räcka hela denna sommar)?

Förlagets egen text säger det på ett ypperligt sätt:

Om konstens, diktens väsentliga förmåga är att uppenbara kan den inte sällan kretsa kring en röd fläck – eller andra röda former. Den röda fläcken kan dansa på näthinnan som en påminnelse om både hjärtslag och blodförlust, Eros och Död.

Det röda lyser till i språkliga vändningar – den röda tråden, den röda rosen, den röda hatten… I Carl Jonas Love Almqvists roman "Drottningens juvelsmycke" glimmar den röda rubinen på Tintomaras huvud under maskeradbalen och den förhäxade Gustav III dröjer kvar i salen varpå han skjuts av konspiratörerna. Kungens blod spills på Operans golv men Tintomara försvinner från de makter som åtrår henne.

Mikael van Reis essäsamling "Den röda fläcken" följer detta röda motiv men också några andra tankelinjer i konst och litteratur. Vad betyder inte fysiska händer för konstens skapelser? Vad ryms inom en ”framtida förflutenhet”? Är inte det ett tempus för fiktionens tidsrymd? Och vidare en upplevelse – vi läser eller betraktar ett verk, men upptäcker plötsligt att det även läser eller betraktar oss.

Boken tar sin början i äldre bildkonst och fördjupar sig sedan i romaner av bland andra Proust, Joyce, Kafka och Mann och når fram till prosan hos Péter Nádas och Lars Norén. Däremellan finns utförliga essäer om litteraturfilosofer som Michail Bachtin, Walter Benjamin och Roland Barthes.

Grundläggande är emellertid titelessän om Diego Velázquez mästerverk "Hovdamerna" från 1656 – en bok i boken. Målningen synas från vinkel efter vinkel tills dess sinnrika koder träder fram. Verket visar oss hur sann konst är försändelser i tiden.

 

Löv till läkedom och Jorsalafärder blir föremål för en fördjupad läsning i sommar

 

Gjorde två anteckningar med citat ur de två böcker som kommer att vara utgångspunkten för en kommande artikel:

Låt mig börja med Löv till läkedom. Jag kan inte nog understryka hur viktig den boken var för mig, den utkom 1986 då jag reste i Israel ett antal gånger, och då jag på antikvariat i Jerusalem hittade två av Emil L. Fackenheims böcker. Han är en viktig person i bokens berättelse.

 

Ännu viktigare är han i Jorsalafärder som borrar djupare i reportageform (det är hans egen definition, låt det bara inte leda tankarna till konventionella reportage, till det är de essäistiska inslagen allt för betydande).

 

Vem är denne Fackenheim och vilken betydelse tillmäts han i de båda böckerna? (Utkast om Fackenheim) heter ett kapitel i Löv till läkedom. Låt mig citera:

 

 

”Har Hitler, utan att till slut utrota det judiska folket, lyckats för alltid utrota den fyratusenårigt möjliga tron på en Gud i historien? Nietzsche lät en gång (i Den glada vetenskapen) en galning bringa budskapet att Gud är död och att människorna är hans mördare. Chockerande sammanställer Fackenheim denna text med en avElie Wiesels berättelser: En grupp judar var samlade i bön i en liten synagoga någonstans i det naziockuperade Europa, när en from jude, som var känd för att vara en aning tokig, ramlade in genom dörre, lyssnade en stund och sa: Schhh judar! Bed inte så högt! Gud kommer att höra er. Då märker Han att det fortfarande finns några judar kvar i livet i Europa.

 

(Detta är en judisk historia, anmärker Fackenheim, ty ”den vägrar att göra historien till någonting andligt”.)

 

Det är genom att behandla den unika ondskan i nazismens förintelsesystem, som hans filosofi återför den allmänna frågan till något som kräver ett bindande svar.

 

För mig övertygande visar han att Hitlerriket omöjligen kan upplösas i några som helst begrepp om ”fascism-” eller ”totalitarism-i-allmänhet”, eller dess judeutrotning i något ”imperialistiskt folkmord”.

 

Dödslägren kan inte förstås som rationellt underordnade några om än aldrig så ohyggliga krigs- eller samhällsmål, inte heller förvisas ut i något slags socialpatologisk felmarginal. ”I sin essens var nazismen utrotningslägren” – de måste uppfattas som ett ”anti-samhälle” i själva centrum av denna stat, som vigt sig åt en unik dödskult, en förstörelse av människan som moraliskt begrepp.”

 

Där slutar citatet, alltså hämtat ur Jorsalafärder, långt av nödvändighet för att kunna närma sig Fackenheim.

Skånska landskap. Att trivas bäst i...

Mobilfoto söndag morgon, åt ena hållet: T.N.

 

När jag i morse tog min solitära vandring kom jag att tänka på varför Skåne är och förblir det landskap jag trivs bäst i. Det handlar inte minst om öppenheten, den visserligen begränsade, men dock fria vidden.

Jag gjorde ett försök att bosätta mig i Småland för tjugo år sedan. Det höll i tre månader, sedan packade jag och återvände hit. Granskogen ockuperade också min själ. Bara natten då älgkon kom med sin kalv bevarar jag som ett vackert minne.

Varje dag tar jag en busstur in till centrum. Det ger en timmes avbrott från den absoluta ledan. Men mycket mer än så är det inte. I går lördag blev det en påminnelse om hur öde centrum numera ligger. Inte ens när handeln borde vara i full gång möter man fler än en handfull människor. Jag vet varför. De befinner sig på C4 där de shoppar sig lyckliga.

Nu har jag knappt fyra dygn kvar ensam i huset. Sedan återgår allt till den ordning som inte minst innebär biltur till havet varje förmiddag.

Åt andra hållet. Foto: T.N.