Per Erik Tells personlighet lyser från varje sida i hans nya bok. Här finns berättarglädjen, erfarenheten och författarskapets hela karaktär. Per Erik Tell är ingen dussinförfattare. Tvärtom är han unik, som varje skrivande resenär måste vara. Utifrån sin livshållning och erfarenhet möter han i nya, rika och spännande boken miljöer och människor som de flesta av oss inte kommer i närheten av.
Tell är förvisso en mediamänniska – med ett liv med radioprogram, tidningsartiklar, bokskrivande och allt annat som kan rymmas i det begreppet.
Den siste gästen anspelar på Tells vistelse i Ida Bäckmannrummet på Hotel de Lago i Paraguay. Det är därifrån han låter en del berättelser sippra ut över boksidorna. Redan i själva greppen han använder visar han sin talang och förmåga att fängsla läsaren.
När han skriver om Argentina – och det gör han utförligt – inser man snart att han vet vad han talar om. Han har ju bott ett helt år i Buenos Aires, och nu vid återkomsten kan han jämföra, och han ser att det skett förändringar som långt ifrån är positiva alltid. Inte minst de ekonomiska som mest gynnar utländska besökare.
Hans berättelse innefattar också den argentinska militärjuntan och vad det blev av despoter som Videla och andra.
Paraguay å sin sida är ett självskrivet exempel på hur nazismen finner sin väg in i det latinamerikanska. Därför blir avsnittet om landet i boken också en berättelse om nazistiska individer och organiserade partiväsen i Hitlers anda. Det är inte särskilt märkligt att det finns en mytologi som hävdar att den tyske despoten och hans Eva Braun skulle ligga begravda här. Mytologi som sagt. Och detta är förvisso en mycket liten del av boken.
Är det då något i boken som blir ”för mycket”. Det är inte denna form av nazism. Snarare är det fotbollen. Tell är ju en livslång älskare av den bollsporten, så det är en självklarhet att den tar stor plats i en bok om denna del av världen. Jag skummar mest de partierna, men inser genast att vi människor, och läsare, förhåller oss olika till ämnet.
Och så vill jag säga, att det nog bara är Per Erik Tell som kan inleda ett kapitel med orden ”För tretton år sedan bytte jag buss i Santiago.”
Man måste inte vara sängliggande för att läsa boken, men den är verkligen som gjord för den sortens läsning, den som markerar mot omgivningen och ödmjukt ber om att inte bli störd.
Jag vill inte gå in på fler detaljer om och kring boken. Upptäck den på egen hand! Men jag vill säga att den tar med oss till Curaçao, Panama, Colombia, Ecuador, Argentina, Brasilien, Paraguay, Bolivia, Chile, Peru.
Låter det mastigt? Det är det inte, det är ett oupphörligt äventyr av det lärorika och inspirerande slaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar