Han Kang: Den vita boken (Natur och Kultur, översättning av Anders Karlsson och Okkuyoung Park)

 

Minns ni Nobelpristagaren med den vita boken? Orhan Pamuk hette han. Hans bok hette kort och gott snö. 

 

Vid läsningen av årets Nobelpristagare händer det flera gånger att Pamuks bok gör sig påmind. Också hos Kang är det snö som står i centrum, och vid dess sida mycket annat som han snöns färg.

 

Det är nyttigt att inleda läsning i skeptiskt sinnelag. Att tvivla både på författaren och verket. Så faller fästningarna snabbare och man står naken inför en bok, vars förmåga att göra intryck ökar för varje text, varje sida. Ty enskilda, korta texter är det läsaren möts av. Kang bygger sitt verk utifrån de kategorier hon satt upp på en lista, där man bland annat möter snö, salt, is, ris och annat vitt.

 

Alldeles mot slutet kommer den korta text som beskriver ris i okokt såväl som kokt form. Den är så drabbande att eventuella tvivel försvinner i samma hastighet som läsningen sväljer varje enskilt riskorn. Hur hon gör, språkligt och tekniskt, förstår jag inte, men fungerar gör det!

 

Det finns två tunga teman som driver genom boken. Det ena och förstås tyngsta, är det äldre syskonets död. Hon blev bara några timmar gammal men har gjort ett så starkt avtryck både i mammans och i Kangs eget liv, att man inte för en sekund tvivlar på äktheten.

 

Det andra är Kangs europeiska vistelse. Långt hemifrån skriver hon om ett helt annat, mycket främmande, sätt att leva. Orten där hon vistas på ett stipendium namnges aldrig, men beskrivningen av staden som fullkomligt sönderslagen av bombningarna under kriget, gör att man snabbt kan gissa på ett par alternativ.

 

Den vita boken vill jag genast ta mig an igen. Sällan möter man litterära texter som är så genuint genomlevda och så starkt övertygande. Kang har sitt språk och sin erfarenhet. När hon skriver vet hon precis vad hon gör, resultatet blir övertygande och man kan bara be om ursäkt för sin tidiga skepsis.

 

Foto: Paik Dahuim