Nya bok av franska Nina Bouraoui

"Jag älskar Diane, jag är miljardär."

Nina Bouraoui: Om lycka (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

Är det fånigt att säga att man har en fransk favoritförfattare? Må så vara, men jag säger det ändå: Nina Bouraoui heter hon. Jag vet ingen annan fransyska som med sådan envetenhet återvänder till kärlekens problematik och ljuvlighet. Hon har i hela sitt författarskap skildrat dualiteten mellan arabvärlden och det franska, mellan det manliga och det kvinnliga, mellan det som är hetero och det som är homo. Så har det varit i såväl skönlitterära böcker som i de självbiografiska.

Tack var Elisabeth Grates förläggargärning kan vi ständigt ta del av nya Nina Bouraoui-böcker. Den som kommit nu i september utgavs i original i Frankrike 2002. När jag läser den känns den som en förstudie till allt som kommit sedan. Ändå är det ju inte en debutbok, den kom redan 1991 med Förbjuden betraktelse (svensk översättning 1992). Temat likna det som ska komma i de flesta framtida böcker: kärleken mellan två kvinnor, här konkret två mycket unga flickor/kvinnor, den spirande och kanske den allra första kärleken.

I centrum står Marie från Zürich, en stad hon avskyr. Hon är sexton när berättelsen börjar, vi rör oss i populärkulturens skarv mellan 70- och 80-tal. Allt som är tidsbundet registreras av epokens populära band och låtar. Vi blir påminda under berättelsens gång. Det är många flickor och pojkar som rör sig i Maries sociala vimmel. Men det är särskilt en vi ska komma att lägga märke till. Hon heter Diane och Marie känner både åtrå och kärlek till henne. Här hejdar Marie sig och funderar på vad omvärlden kallar flickors kärlek, ”Butchflata”; en sjukdom, en perversion, ett lyte, men hon söker skydd i musiken, hon blir Woman in Love med Barbara Streisand och sedan i sovrummet temanumret från Flashdance och Diane står drömd framför henne och ”snön beskyddar våra kroppar som inte sover längre”. Ofta är det redan för sent. Man förbryllas av den slutsatsen och tar sig vidare genom berättelsen. Men Diane har en pojkvän, Sorg, och Marie kan inte hjälpa att hon är förälskad, ”det är en fysisk lag”, och först när Sorg har lämnat Zürich och Diane berättar om hans sista ord, ”Jag har förstått, Diane, att du äcklar mig”, inser Marie att han faktiskt är svartsjuk. Så kan den se ut, som förakt, denna svartsjuka.

Om kärlekens naturlag och om kärlekens förlust skriver Nina Bouraoui som alltid med extrem skönhet och skärpa och med en virvel av känslor som övertygar direkt.  Jag läser henne som i ett rus, inte ens den sena och mörka natten får mig att sluta. Trots att det är två mycket unga kvinnor, ja man skulle egentligen kalla dem flickor, som allt kretsar kring tycks det som om allt detta också hänt i läsarens eget liv. Jag tar ett djupt andetag när jag mot slutet av boken kommer till funderingarna kring hetero- respektive homosexualitet. Maries mamma är chockad över vad hon fått höra och hon ställer Marie inför frågor som mer är anklagelser: ”Vad har du i huvudet? Är du alltså sådan?” Men Maria vet och hon tänker så vackert: ”Det är ingenting, homosexualitet. Det är ett påhittat ord. Det ligger i vars och ens natur. Det handlar om hud och möten (…) Det är betydligt farligare att bli förälskad, att det snurrar i huvudet, att inte kunna sova längre, att vilja kasta sig ut från terrassen.”

Så ställs allt på sin spets i Nina Bouraouis författarskap. Kanske är det där attraktionskrafter finns hos henne. Det går ju inte att kompromissa med kärleken och det är just det som gestaltas så mästerligt. Bokens titel säger också något om vad som händer när denna kärlek besvaras: då kommer den starka känslan av lycka, och det är för den man kämpar.

Här några länkar till andra artiklar i bloggen där jag skrivit om henne:

http://nydahlsoccident.blogspot.se/2011/09/nina-bouraoui-vara-kyssar-ar-avsked.html

http://nydahlsoccident.blogspot.se/2010/09/nina-bouraoui-karlekens-geografi_20.html

http://nydahlsoccident.blogspot.se/2012/10/nina-bouraoui-enstorig-elisabeth-grate.html