 |
| Nyhavn. Foto: Astrid Nydahl |
Skrivandet som liv och som
njutning. Allt annat – som tystnad eller vita ark – vore en orimlighet för den
människa som en gång funnit vägen till texten. Ingenting gör mig verkligare,
men inte heller dödligare, än de ord jag formulerar i skrift, sänder iväg som
brev eller mail, gör artiklar eller essäer av, eller blir till böcker. Men den
som säger att datorn tvingade fram snabb långskrift har i mitt fall alldeles
fel. Jag skrev med samma frenesi på ordersedlarnas baksidor när jag som ung
arbetade på färgfabriken, jag skrev på min Facit Privat så att den sjönk samman
under trycket från mina fingrar, jag skrev sönder den ena elektriska
skrivmaskinen efter den andra. Inte ens nätterna har hejdat mitt skrivande,
alltid har jag en bunt papper och en penna bredvid sängen. Det gäller att inte
låta en tanke, ett ord eller en idé gå förlorad. Varför? Därför att ingen gör
mig mer levande eller mer dödlig. Så enkelt och så kusligt svårt är det.
1 kommentar:
Och när man drabbas av "flow" och inte kan skriva på grund av att man sitter och kör! Man skriver numera i sin mobil. Själv använder jag en gammal blogg via mobilen där jag skriver stödord för minnet.
Några reflektioner.
Lustprincipen är viktigare än att se skrivandet som ett hantverk. Minns hur det var när jag började skriva på min grå reseskrivmaskin av märket Facit. Inga skrivkurser, ingen snorskog av grammatiska förbudsskyltar utan rakt på i en euforisk yra.
Läser Björn Fontanders bok om Göring i vilken återges massor med brev från Carin Göring. Stilen och ordvalen och de egna orden (eller var det allmängods?) på 20-talet minner mig om att svenskan var vackrare förr. Före språkreformen 1943 (eller var det 1945?). Då man ändrade pluralstavningen.
http://blog.svd.se/sprak/2011/12/16/gick-eller-gingo/
Anglicismer fanns redan då. T ex läste jag en tidningsartikel från 20-talet om Ivar Kreugers bröllopsresa, som omnämndes som "tripp". Nå, det germanska inslaget i svenska och engelska gör sådana ord naturliga.
Även det talspråkliga i Carin Göring (Kantzow, von Rosen) brev är intressant. Lite Astrid Lindgren.
Kan även språket ha drabbats av glädjedödande funktionalism?
Skicka en kommentar