Vårvärme, missmod, livets grymhet

Foto: Astrid Nydahl

Hur kan det komma sig att missmodet tränger sig på just som känslan av verklig vår blivit påtaglig? Jag har ingen aning om varför det blir så men vet att det är en årligen återkommande händelse. Jag förlorar motivationen för allt arbete, både tankens och handens, och blir väldigt främmande för det som borde läsas. Jag ägnar den här veckan åt en ny diktsamling av den danska poeten Pia Tafdrup, allt annat får anstå. Vi sitter ute vid havet om förmiddagarna, det är stilla och solen värmer gott, vi dricker vårt kaffe och äter det lilla som behövs för att kroppen ska fungera. Det är högtidsstunder förstås. Vi mötte där ute en kvinna som är fru till en av Astrids svärsöners far. Han har rasat ut ur världen och befinner sig på ett demensboende. Allt hon berättade om honom fick mig att minnas mamma som dog i alzheimer bara 64 år ung 1994. Just 64 blir jag själv i år. Jag tappar bort orden och namnen, får använda mig av google och mata in saker som jag tror kan hjälpa mig att hitta rätt. För det mesta gör jag just det. Men påminnelsen om det mänskliga borttynandet är svår att hantera. Vi konstaterade där vi stod att livet förvisso bjuder på mycket vackert men att det också finns en ful och grym sida. Varje dag som går blir ett steg närmare det riktigt fula. Jag ser försommaren. Jag kan snart ha bara armar för att få ljus på min psoriasis, det är det bästa av allt, men jag tyngs ändå av detta missmod.