 |
| Skönlitterära biblioteket, avdelning A till G |
Hur skulle jag kunna sköta mitt skrivande om jag inte hade tillgång till ett gediget bibliotek? Det hade förstås varit omöjligt. Eftersom jag alltmer tvivlar på de offentliga bibliotek som finns där jag bor måste jag alltså - och det har jag gjort i mer än fyrtio år - målmedvetet bygga upp det som motsvarar min behov. Sedan vi kom till byn och fick hyra detta stora hus har vi haft det största rummet som bibliotek. Men det har förstås svällt över alla bräddar. För kanske sex-sju år sedan skänkte jag därför hela mitt danska bibliotek till Länsbiblioteket.
 |
| Facklitteraturens rum. |
Det som sedan stod på tur var att rensa ut facklitteraturen och ge den ett eget rum. Vid sidan av alla böcker vi har i våra respektive arbetsrum, har vi nu ett bra fackbibliotek. Dessutom har jag mitt sovrumsbibliotek, där de viktigaste böckerna, sådana jag läser i mer eller mindre dagligen (och nattligen), finns nära till hands. Att leva med eget bibliotek är att ha nästan allt en människa som jag behöver.
 |
| Ett av tre hyllplan i sovrumsbiblioteket. De övriga rymmer bl.a. Montaigne, Adorno och Simone Weil. |
5 kommentarer:
Tack för denna beskrivning.Själv har jag tvingats göra en drastisk utrensning inför en förestående flyttning. Jag har gått en annan väg än du: jag har rensat ut så mycket skönlitteratur som möjligt och behållit facklitteraturen. Tanken var att det förra lättare kan återfinnas på bibliotek.En stor mängd böcker skänktes till en internationell välgörenhetsbazaar men en lika stor mängd svenskspråkig litteratur fick gå direkt till recycling eftersom ingen ville ha dem (varken kyrka, skola eller ambassad). Sorgligt men sant.
Men ärligt talat finner jag att jag mer och mer tappar intresset för skönlitteratur överhuvudtaget. Huvudsakligen läser jag numera om vissa "klassiker" dvs böcker som jag inte vill vara utan. Inte mycket nytt.
(PS: Dina böcker räknar jag -kanske litet orättvist- som "facklitteratur" och de finns kvar...)
Tack ska du ha Bengt. Rensningarna är ju nödvändiga. Jag har en fortlöpande metod: jag ger böcker, styckevis eller buntvis, till barnen, oavsett om de fyller år eller ej. Det är mycket uppskattat.
Och din erfarenhet delar jag: det är ingen som vill ha böcker numera, ens om man skänker bort dem. Men jag har funnit ett mycket bra ställe. En patienthylla på sjukhuset där man kan plocka vad man vill och ta med sig. Där ställde jag senast i söndags ett 30-tal böcker, mest mina egna. Och det gläder mig att de får vara kvar hos dig (visst är de facklitteratur, i bred mening). Jag är som du, läser numera mest facklitteratur (har det med ålder att göra tro?).
Fint. Inspirerande. Välfyllda bokhyllor tycks göra mig klokare bara genom sitt varande. Eller åtminstone sugen på att bli klokare. /Kenneth
Ja, Thomas, i tider som dessa spelar det egna biblioteket allt större roll, men vad gör man när man märker att hälften ligger över de andra och att nya kommer och huset inte har fler rum? Om man som jag tvingats göra - hyra utrymme på lagerhotell - får jag visserligen plats med dem, men jag saknar något ur de där 50 fyllda och bortställda kartongerna varje dag... Och större hus har jag inte råd med. Och barnen har egna bibliotek... Att kasta dem? Omöjlig tanke, och då antikvariaten, dessa det nedlagda folkhemmets allt viktigare oaser, har köpstopp brukar jag skänka dem böckerna. Grannen säger: skaffa kindle. Jag stirrar på honom, en människa som inte förstår hur det är att känna boken i handen, njuta av dess bindning, känna dess doft...Ack! Ja du vet ju! Stewe
Kenneth, den känslan delar jag!
Stewe, nog är det som du säger. Jag vet inte ens vad kindle är. Behöver inte veta. Läser inte ens mina egna korrektur på skärmen. Papper, herregud vilken tacksam jag känner för papper!
Tack för era kommentarer.
Skicka en kommentar