Ivar Harrie: Tjugotalet in memorian

Ivar Harrie

I present fick jag av gamle vännen Per Helge en bok utgiven 1936, Ivar Harries kröniketexter Tjugotalet in memorian. Bokens texter hade tidigare publicerats i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vars redaktör Torgny Segerstedt fått just det exemplar jag nu har, med en vackert handskriven dedikation från Harrie till Segerstedt. Det rör sig om två mycket viktiga herrar. De stod på den barrikad som bräckligt restes mot det nazistiska tyranniet. Segerstedt kom att bli en legendarisk man i det avseendet.

Torgny Segerstedt

Harries bok tar sin början 1914 och sträcker sig fram till 1933 då Hitler säkrat sitt grepp över Tyskland. Lars Lönnroth skrev 2008 om Harrie:

"Han förväntades en dag bli professor men blev i stället kulturjournalist i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där han under beskydd av Torgny Segerstedt kämpade mot nazismen och gjorde sig känd som kulturradikal idédebattör och humanistisk folkbildare.

På 40-talet blev han för en tid kulturredaktör i Dagens Nyheter men övertalades 1944 att bli chef för den nystartade Expressen, där man ansåg sig behöva en humanistisk kulturpersonlighet som ansikte utåt. Man ville åstadkomma en ”respektabel” motvikt till den garvade journalisträven Carl-Adam Nycop, den man som i allt väsentligt bestämde vad som skulle stå i tidningen. Ivar Harries inflytande begränsades i praktiken till ledaravdelningen och kultursidan.

Att han där gjorde en aktningsvärd insats glöms i dag ofta bort, men detta lyfts nu fram på ett utmärkt vis av idéhistorikern och pressforskaren Kristoffer Holt i doktorsavhandlingen Publicisten Ivar Harrie. Ideologi, offentlighetsdebatt och idékritik i Expressen 1944–1960. Holt uppehåller sig särskilt vid Harries insatser i frågor som gällde yttrandefri­heten och inställningen till totalitära ideologier som nazism och kommunism under krigsåren och det efterföljande kalla kriget. Men han beskriver också hur Harrie, trots sin vänsterliberala radikalism, kämpade för ett kulturkonservativt bildningsideal som var dömt till undergång i efterkrigstidens Sverige."

Harrie tecknar i sin bok en bild av Sveriges politiska, kulturella och litterära klimat. Med särskilt stort intresse läste jag kapitlet om de svenska arbetarförfattarna, men också om det som föregick män och kvinnor som Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson, Josef Kjellgren och alla de andra, och där diskuterar han särskilt den generation som enligt Harrie verkade i en epok då bildningen fortfarande dominerade, de så kallade 80-talisterna, med namn som Oscar Levertin och Axel Lundegård. Harrie menar att de stod sist i denna bildningens tradition. Sedan bröts "det akademiska enväldet" då autodidakterna tog över. Han nämner som exempel på framgångsrika bondsöner Ola Hansson och Erik Axel Karlfeldt. Harrie har roliga etiketter att sätta på andra i denna generation. Fröding kallar han "deklasserad bohémien". Selma Lagerlöf och Verner v. Heidenstam

"stamma visserligen ur gammal överklass, men äro icke studenter, utan autodidakter i ordets trängre mening - deras egentligaste bildning är icke förmedlad eller stödd av några akademiska institutioner."

Genom kulturen får vi hos Harrie lära känna ett Sverige som sedan tidigt 1900-tal befinner sig i radikal och dramatisk omvandling. Det som skulle komma att kallas Folkhemmet hade där sitt ursprung och med en växande socialdemokrati kom begreppet att tjäna som ursäkt för ett bestående klassamhälle. Ivar Harrie ser dock det omedelbara hotet mot sådan social ingenjörskonst i nazismen. I slutkapitlet Anno 33 skriver han:

"Här resoneras det överhuvud inte längre, här bara marscheras. Bataljonen på marsch har alla rättigheter, mannen i ledet inga utom den svindlande höga att få offra sig... För vad? För ledaren. Och vem är han?"

När Harries bok utkom 1936 fanns förstås inget facit. Men det fanns förfärande förspel ute i Europa. Efter att Franco störtat den valda regeringen blir Spanien offer för inbördeskriget. Tyskland återtar Rhenlandet. Italien under Mussolini annekterar Abessinien. Stalin inleder de blodiga processerna mot Trotskijs anhängare. Var och en av händelserna pekade fram mot den våldsamma sammandrabbningen och de obegripligt omfattande folkmorden. Förintelsen och Gulags hela vidd. Det sönderbombade Europa. Tyrannernas uppstigande på makten i vart och ett av de ockuperade länderna, en epok som kom att vara från 1945 och ända in i början av 1990-talet.

Man kunde, och det gör förstås Harrie, se vad som väntade i det som redan pågick. Men han kunde nog inte föreställa sig vad Hitlers regim skulle ställa till med. Kunde någon det? De som anade höjde sina röster. De flesta tystades. Men Harries uppdragsgivare Torgny Segerstedt lyckades de inte helt tysta. 1933 skrev han i sin tidning, GHT:

"Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning."

***

Det blåser en liten men historisk vind när jag öppnar Harries bok. Lite märkligt är det att veta att den tidigare stått i Torgny Segerstedts bokhylla.