Att hålla sig utomhus och avstå statstelevisionen

Foto: Astrid Nydahl

Fjäsket för kungahuset äcklar mig. På samma sätt som själva den ärvda makten och rikedomen alltid äcklar mig. Jag såg att Ulf Lundell kanske satte ord på både äcklet och vreden den rojalistiska renässansen skapar:

Jag ser Rapport som har inslag där man tror att dom ska ruska om mediebevakningen lite, men nej, det blir samma djävla knäfall även när dom ska ifrågasätta medias fursteslickande. Som sagt: Hur modernare var vi inte på 60-70-talen, och då tänker jag inte alls på maoism eller den galna vänstern, jag tänker på oss som folk i nationen Sverige. Varför har vi blivit såna här pantskallar? Eller, hur många därute är det, egentligen, som bryr sina stackars hjärtan, själar och hjärnor om det här ”prinsbröllopet”. Den är väl ungefär bara Croneman i DN som har talat rejält klarspråk. Rapport Kultur väljer att intervjua Svensk Gamtidnings chefsred som är väldigt nära orgasmen, en psykolog som kallar kungahuskritiker i dessa dagar för ”partycrashers” och så gulliga von Sydow, jag menar, vad är det här för skit? Var är Strindberg? Var är vi alla?

Detta spektakel försänker landet i ren dumhet. Dumheten äter svensken med både sked och hjärna när den sipprar ut ur statstelevisionens rutor. Och varje tidning, varje löpsedel handlar om ett kungabarn som ska ingå äktenskap. Kungahusens tid borde sedan länge vara förbi. Varje eftergift göder fjäsk, underdånighet och dumhet. En frisk nation skulle aldrig tillåta sig detta. Men Sverige gör. Dag ut och dag in.

Hela förmiddagen har jag hållit mig utomhus. Lyssnat till ett par av de riktigt duktiga storbanden som spelar i stadens centrum idag, liksom en rysk ungdomskör. En sådan festival - årligen återkommande - ger äkta glädje och gemenskap. Eftermiddagens fisk ska göras i ordning och sedan blir det havet. Trevlig helg önskar jag er alla.