En hel dag i människornas värld

"Lyckliga gatan" - alltså hemma igen. Foto: Astrid Nydahl

Det var, med betydelsefulla undantag, ett helvete att under tisdagen befinna sig i människornas värld. De klibbade, klistrade och svettades mot mig. Deras hud fastnade i mina kläder. Deras andedräkt lade sig som filtar över mitt ansikte. Jag satt på bussar och tåg och hoppades att helvetet skulle ta slut. Det tog en hel dag. Jag åkte hemifrån 9.30 på morgonen och var tillbaka i huset först 17.30 - mellan dessa moderna och automatstyrda siffror reste jag tur och retur till Kastrup, detta helvete på jorden som kallas "lufthavn" och som ser tiotusentals så kallade människor trampa sten och asfalt varje dag på väg till eller ifrån dessa monster som vi känner som flygplan. Nej, gud bevare mig, det var inte jag som skulle flyga, jag var med som sällskap och tillfällig väskbärare. Jag gör inte om det. Jag gör i alla fall inte om det på länge. Det var det värsta jag varit med om sedan april 2012 då jag själv också steg ombord och reste till Black Country. Jag gör inte om det. Gud bevare mig för människorna och deras maskiner. Tack gode gud att det finns ett rum, ett hus, en plats där jag kan gömma mig framöver. Jag gör det med den enda glädje jag känner: den solitära, den tysta, den som inte tvingas möta andras blickar, kroppar och dimandningar.