Gästbloggaren Gunnar Lundin om E.M. Cioran

E.M. Cioran - en god europé

E M Cioran är en entusiastisk natur; med entusiasm anslöt han sig till en nationalistisk rörelse i Rumänien. Så utspelas andra världskriget då ideologierna från att ha eldat den enskilde till ädelmod stannar upp i maktsystem och änglarna måste vaktas av gendarmer. Cioran flyr Rumänien och lever sitt återstående liv i exil i Paris. Nu är han en fiende till sekterism i vilken skepnad den än uppträder.

Han söker sig genom historien för att finna individer som ger uttryck åt hans nya disposition, i vilken lärdom och visdom inte längre är detsamma; ”Lao Tse, som endast läst några få böcker, är inte mer naiv än vi är, vi som läst allt. Djupsinnigheten är oavhängig av lärdomen.”  Diogenes i tunnan var ingen vulgär Sokrates, utan en rättfram kyniker som då han som gäst blev tillsagd att inte spotta på golvet spottade sin värd i ansiktet, den enda smutsiga fläcken i det skinande huset. Alla former av efterlåtenhet mot makt och självgodhet är nu måltavlor i Ciorans Bitterhetens syllogismer (övers. Jon Milos). Men fortfarande är han entusiast. I dessa utfall mot världens dumhet och ondska finner han genom negativism en desillusionerad möjlighet till liv. Varje världs frälsande idé har lett till inkvistionen eller Gulag. Och världens tyngd lämnar hans axlar – .

Högmodet hör till den historielösa människan vars paroll är Framsteget, trots att dessa framsteg inte är större i förhållande till vår existentiella okunnighet än de var för Job.

Och vår samtid uppmanar individen att se sig som det graviterande centret för tillvaron, gynnad eller hotad från alla håll. Den modige och den fege är i samma mån slavar under faran; den förre söker sig till den, den andre från den. I Sammanfattning av sönderfallet är det inte bara Ciorans nationalistiska idéer som fallit sönder utan hela den västerländska frihetsretoriken. Det har uppstått ett tomrum; istället för ett traderat historiemedvetande och en kontinuitet av verklig upplysning en isande vind från det förflutnas historiska fläckar.

I det läget går Cioran från det kollektiva till det enskilda och vardagligt funna. Missräkningen över en jublande framtidstro har varit så stark, att han nu, nedkommen på jorden, blir en diktare. Hamlets ambivalens blir hans. Vad är filosofin mot Job, Shakespeare, Bach? Finns det inte en sorts tacksamhet över erfarenheten som gör livet uthärdligt?
   
”Har man någonsin sett en dikt om hopp utan att känna sig illamående, ja äcklad?” – Och ändå är det just hoppet som återkommer hos Cioran; också hoppet att få förtala världen. Att följa sina instinkter. Disiecta membra poetae = det spontana och ofullbordade, är för Cioran det goda. Denna möjlighet att vara kynisk och spontan? En viss hänsynslöshet som står skarpt mot den varma och fuktiga och själviska hänsynen. ”Sönderfallet” som gäller allt som fötts in i tiden, har också ett förhållande till ”intet”, ”tomheten”, något oförstörbart. Det ges bara nya namn för det; Cioran räddar det och blir en skeptisk mystiker. Han väljer att skriva utifrån den sömnlöshet, hemlöshet och utsatthet där möjligheten till den solitäres liv i kritisk, även självkritisk, gemenskap kan vidta.

Gunnar Lundin

***

Här finner du några av mina egna texter här i bloggen om Cioran:

Det totalitäras frestelse.

Tears and Saints.

Leva i konflikt med sin tid.

En betraktelse efter den norska massakern.

De dödliga ismerna.