onsdag 16 juli 2014

Fest, fascism och kommunism

Första maj i Stockholm. 1977? Tre talare på kvällen, vid Älvsjömässan: först veteranen Nils Holmberg, sedan den då rätt så unge Jan Myrdal och sist jag. Som ni ser; i grå långbyxor med pressveck, stilig kavaj, vit skjorta och slips. Mycket musik. Fest. Kanske rentav något slags jubileum? Gnistan 10 år.
Jodå, här kommer ännu ett fragment från åren som kommunist. Det var ju främst Vietnamkriget som drev mig dit, mycket ung. Tiden som kommunist gick mot sitt slut då, 1977. Jag hade lämnat stalinismen bakom mig. Hamnade istället hos maoisterna. På Oktoberförlaget (SKP:s förlag) hade jag utgivit romanen Fabrik, byggd på mina tre års erfarenhet som fabriksarbetare vid Nordsjö Färg i Malmö. Jag hade kommit Oktoberförlaget mycket nära, jag skrev i SKP:s veckotidning Gnistan och i ungdomsförbundets Rödluvan. Jag satt inne i kretsen av partispetsar men var förstås helt utanför egentligen. Förstod redan då att man inte kommer en man som Jan Myrdal in på livet. Men man kunde fira tillsammans, man kunde möjligen också diskutera, och det gjorde vi.

Den kvällen, före mitt tal, diskuterade vi det han menade vara reaktionens inhyrda provokatörer, "kniven i köttet"-revolutionärerna som fanns i både den anarkistiska och den stalinistiska "vänstern". Jag gav min själ till det totalitära. Det var en tid av total hängivenhet. Det kallades "engagemang" men var i själva verket en mycket sluten värld där vad som helst hade kunnat hända. Det är en bitter erfarenhet, men en viktig sådan.

Om den rörelsen varit fascistisk? So what, jag hade säkert anslutit mig ändå om den bara haft en tilltalande estetik och ställt de viktiga frågorna. Det var också fanorna som fladdrade, det var känslan av gemenskap, det var beslutsamheten och den illusoriska tron på rättfärdighet. Och det råkade dessa sista politiska år bli maoismen, den kommunism på kinesisk grund som också fick sina svenska anhängare. Nog minns jag de mest extrema, de som kallades rebellrörelsen. De fanns i Lund. När de kallade till möte kunde det stå på affischen: "Massmöte om böndernas uppror i Hunan. AF:s lilla sal, 19:30" - något mer än lilla salen behövdes aldrig för denna "massrörelse". Tack och lov är den borta.

Men det den ersatts med, pk-ideologin, islamismen, "den goda människan", är i mina ögon inte så mycket bättre. Vi tuktas. Vi får veta var gränserna går. Några fria människor, verkligt fria, går inte att uppbringa i Sverige 2014. Ja-sägare är det däremot gott om. Jag känner igen dem på 500 meters avstånd. Det är den viktigaste lärdomen från den rörelse jag lämnar 1979, vid 27 års ålder. Jag lärde mig känna igen det totalitära, och oavsett vilken färg fanorna hade - röda, svarta, gröna - så visste jag varför de piskade i vinden.


9 kommentarer:

Icke troende ateist sa...

Enligt Göran Adamson, lektor i sociologi vid Malmö Högskola, har mångfald och multikulturalism idag ett inflytande i det svenska samhället som överträffar marxismens på tidigt 1970-tal.
En seger?
För vem?

Björn Nilsson sa...

1977.

Inre exil sa...

Tack för korrigeringen Björn. Tänk, jag hade redan glömt, så kort tid efter att du och jag ventilerat saken.

Och om Adamson: han har säkert rätt, gud bevare oss väl.

Bengt O. sa...

Fascinerande läsning. Jag skulle gärna se något längre och mera ingående om dina erfarenheter från den tiden.(Kanske finns det i någon av dina böcker som jag missat?)

En nyfikenhetsfråga: Vad var "böndernas uppror i Hunan" som man tydligen diskuterade 1977? Vid en snabbgoogling hittar jag bl.a. mterial om ett uppror i mitten av 1800-talet men också en notis om oroligheter i Hunan ungefär år 2000. Men vad talade man om 1977? Var det någon form av uppror mot regimen eller var det någon form av historisk analys man ägnade sig åt i Lilla salen?

Vad tyckte du om Peter Birros teveserie "Upp till kamp"?

Inre exil sa...

Tack ska du ha Bengt. Som jag minns det var det händelser som utspelade sig under kulturrevolutionen som rebellerna i Lund i stor fanatism anslöt sig till,alltså minst 7-8 före denna bloggposts bild 1977. Rebellrörelsen var den absolut värsta och det fanns trevare från både Andreas Baader och Ulrike Meinhof när de besökte Lund. Det hela självdog väl, till skillnad från i Tyskland.

Jo, jag skriver ju om dessa år i flera av mina böcker, allra mest utförligt i den senaste. Om jag överlever de närmaste åren är väl tanken att jag ska samla mig för ett större arbete.

Jag är väldigt kluven till Birros tv-serie. Det märks att han var ett barn när det hela utspelade sig. Men både han och hans bror hittar många korn på vägen, korn av "sanning" eller hur man ska uttrycka det.

Björn Nilsson sa...

Kommentar till Bengt O: Du har alltså missat Mao Zedongs klassiker Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan från mars 1927. Den var speciell bl.a. för att den hyllade bondeuppror som inte var ledda av kommunister, framhävde böndernas revolutionära roll och deras stordåd i att slå ner godsägarna (till skillnad mot hur de stadsbaserade kommunisterna i Kina tänkte), samt innehöll den bevingade frasen om att en revolution är ingen tebjudning. Det var den andan som gjorde att Mao kunde utropa Folkrepubliken Kina 22 år senare.

Anonym sa...

1976 var det Enhetsfront i Tantolunden med Jan Guillou som huvudtalare. Även jag skulle tala men det föll bort i den allmänna stressen. /Göran

Anonym sa...

Angående klädselkoden. Min motbror gick i första ledet i Ådalen-31 där han bar en helvit kostym med vit hat.Det var tradition med finkläder to 1-maj. Som tur var undgick han kapten Mestertons kulsprutepatruller.Den vita kavajen blev aldrig blodfläckig./göran

Bengt O. sa...

Svar till Björn: Som självkritik får jag anföra att jag tycker det är roligare att läsa om Mao än av honom.