Fest, fascism och kommunism

Första maj i Stockholm. 1977? Tre talare på kvällen, vid Älvsjömässan: först veteranen Nils Holmberg, sedan den då rätt så unge Jan Myrdal och sist jag. Som ni ser; i grå långbyxor med pressveck, stilig kavaj, vit skjorta och slips. Mycket musik. Fest. Kanske rentav något slags jubileum? Gnistan 10 år.

Jodå, här kommer ännu ett fragment från åren som kommunist. Det var ju främst Vietnamkriget som drev mig dit, mycket ung. Tiden som kommunist gick mot sitt slut då, 1977. Jag hade lämnat stalinismen bakom mig. Hamnade istället hos maoisterna. På Oktoberförlaget (SKP:s förlag) hade jag utgivit romanen Fabrik, byggd på mina tre års erfarenhet som fabriksarbetare vid Nordsjö Färg i Malmö. Jag hade kommit Oktoberförlaget mycket nära, jag skrev i SKP:s veckotidning Gnistan och i ungdomsförbundets Rödluvan. Jag satt inne i kretsen av partispetsar men var förstås helt utanför egentligen. Förstod redan då att man inte kommer en man som Jan Myrdal in på livet. Men man kunde fira tillsammans, man kunde möjligen också diskutera, och det gjorde vi.

Den kvällen, före mitt tal, diskuterade vi det han menade vara reaktionens inhyrda provokatörer, "kniven i köttet"-revolutionärerna som fanns i både den anarkistiska och den stalinistiska "vänstern". Jag gav min själ till det totalitära. Det var en tid av total hängivenhet. Det kallades "engagemang" men var i själva verket en mycket sluten värld där vad som helst hade kunnat hända. Det är en bitter erfarenhet, men en viktig sådan.

Om den rörelsen varit fascistisk? So what, jag hade säkert anslutit mig ändå om den bara haft en tilltalande estetik och ställt de viktiga frågorna. Det var också fanorna som fladdrade, det var känslan av gemenskap, det var beslutsamheten och den illusoriska tron på rättfärdighet. Och det råkade dessa sista politiska år bli maoismen, den kommunism på kinesisk grund som också fick sina svenska anhängare. Nog minns jag de mest extrema, de som kallades rebellrörelsen. De fanns i Lund. När de kallade till möte kunde det stå på affischen: "Massmöte om böndernas uppror i Hunan. AF:s lilla sal, 19:30" - något mer än lilla salen behövdes aldrig för denna "massrörelse". Tack och lov är den borta.

Men det den ersatts med, pk-ideologin, islamismen, "den goda människan", är i mina ögon inte så mycket bättre. Vi tuktas. Vi får veta var gränserna går. Några fria människor, verkligt fria, går inte att uppbringa i Sverige 2014. Ja-sägare är det däremot gott om. Jag känner igen dem på 500 meters avstånd. Det är den viktigaste lärdomen från den rörelse jag lämnar 1979, vid 27 års ålder. Jag lärde mig känna igen det totalitära, och oavsett vilken färg fanorna hade - röda, svarta, gröna - så visste jag varför de piskade i vinden.