Jag satt och bläddrade i mitt exemplar av Alfred Döblins (1878-1957)
Berlin Alexanderplatz, och det första jag såg var att det är Sten Selander – som jag ju skrev om här i bloggen en gång för länge sedan – som skrivit
bokens förord. Selander säger att den inte ”lämpar sig för högläsning
runt aftonlampan” och att Döblin valt en obeskrivligt ruskig miljö för
sin roman. Varför? Jo, säger Selander, ”orsaken är ett socialt patos av
det slag som var så vanligt i 1920-talets tyska litteratur och som är
rakt motsatt nazismens spartanska: staten är allt! - en sorts obestämt
revolutionär anarkism, för vilken den naturliga människan även i sin
värsta förnedring dock i grunden är god, medan samhället ter sig som ett
meningslöst, omänskligt och omoraliskt maskineri.”
Döblins
roman utkom 1929. Mitt exemplar som verkligen luktar gammalt
antikvariat (eller källare, vilken som helst) utgavs av Bonniers 1934.
Det finns något obehagligt bara att skriva årtalen. Vi vet alla vad som
var på gång. Döblin förstod ju det. Romanen filmatiserades av
Fassbinder och som tv-serie överträffar den ju allt man tidigare sett
eller ens kan föreställa sig. Hur Fassbinder bar sig åt förstår jag
inte, men det var som Frans Biberkopf steg ut ur boken och blev
människa i hans bildkompositioner, hårt stiliserade, mer teater än
film, men oförglömligt gjort.
Döblin var född i Stettin, av
judiska föräldrar. Mellan 1900 och 1904 studerade han medicin i Berlin.
Han umgicks flitigt med Kants, Schopenhauers och Nietzsches verk.
Sina
första erkännanden som författare fick han genom den
expressionistiska tidskriften Der Sturm (ej att förväxlas med
nazisternas publikation Der Stürmer), där han publicerade olika
litterära texter. På Romanisches Café i Berlin umgicks han med sådana
som Georg Grosz, Franz Werfel och Joseph Roth. Tillsammans med vännen
Brecht var han med i en diskussions- och studiegrupp på vänsterkanten.
Mellan 1933 och 1945 levde Döblin utanför Tyskland, först i Frankrike
och sedan i det Kalifornien som både Brecht och syskonen Mann redan
valt, och han konverterade 1941 till katolicismen.
Nog
är det en glädje att kunna bläddra i en svensk översättning av hans
mest kända litterära verk, ett så gammalt exemplar att det bär med sig
känslan av blytyperna som texten satts med, papperskvaliteter och
kanske rentav dofter från den tid då Döblin själv levde och verkade.
Märkligt är det, rentav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar