Lite mer från Sparkhill

Sparkhill. Foto: T Nydahl

Som alla andra samhällen i Black Country kan Sparkhill förstås räknas som en del av Birmingham, men man kan också närma sig det som vore det en alldeles egen kommun (och här går jag inte in på de olika definitionerna i engelsk lagstiftning, jag talar mer om den känsla man som resenär får när man närmar sig ett samhället). Sparkhill känns definitivt som en annan stad. Ja, Sparkhill känns som en annan värld. Jag vet att det finns människor som lite skämtsamt säger ”Välkommen till Pakistan”, men det försöker jag låta bli (trots den stora frestelsen). 

Kan man lära känna ett samhälle utan att själv bo där? Det är en fråga jag ställt mig själv under mer än fyrtio års resande och skrivande. Om man lever skrivande kan man förstås inte avstå från skrivandet som är förknippat med resandet. Allt sedan mina tidiga vuxenresor (och då räknar jag bort tonårens besök i Paris och liknande) har jag skrivit, ofta har det blivit texter som kunnat publiceras i dagstidningar, därför att resmålen varit ganska ovanliga. Så skrev jag till exempel vid flera tillfällen från resor i Albanien. 

Tidningar som Arbetet och Helsingborgs Dagblad var alltid intresserade. Också tidskrifter om film, litteratur och politik ville ha dem. Men visste jag egentligen särskilt mycket om Albanien? Det jag visste var vad de ville visa mig och vad jag kunde läsa mig till. De senaste två årtiondena har lärt mig att det fanns minst sagt angelägna saker att skriva om, men att de doldes och förnekades så intensivt att jag och många med mig trodde att de inte existerade. Likadant var det förstås med min resa i Libyen 1983. Man kan förstås luras av att resa skrivande i diktaturer. Däremot tycker jag att det varit betydligt lättare att försöka lära känna öppna, demokratiska länder. Det har jag gjort i många år från Portugal, Frankrike, England, Tjeckoslovakien, Finland och andra platser.

Med engelska Black Country och Birmingham förhåller det sig i viss mening annorlunda. Jag skrev redan under första vistelsen där, från april till och med juli 1998, men det blev i hög grad sådant jag kunde samtala eller läsa mig fram till. En betydande del av texterna byggde på intervjuer och kunde kallas för klassiska reportage. Men eftersom jag i hög grad kom att intressera mig för platsen utifrån 1998 års upplevelser kunde jag också tränga djupare in i saken. Så när jag, som i detta kapitel, ska berätta om Sparkhill i Birmingham, gör jag det utifrån sådant jag själv sett, sådant jag läst mig till och sådant som den brittiska dagspressen skriver om. Jag vill inte påstå att jag känner Sparkhill, det vore förmätet. Men jag tror att jag utifrån bestämda fakta kan peka på saker som utmärker samhället där. 

Sparkhill är ett starkt islamiserat samhälle. Det finns nitton moskéer där.[1] Men islamiseringen märks väldigt tydlig för besökaren även om han eller hon inte sett en enda moské. De beslöjade kvinnorna är regel. Och det gäller i hög grad också de kvinnor som bär niqab. Ingen annanstans i Birmingham har jag sett så många bära den. Hur har denna process varit möjlig? Det finns egentligen ett svar som sammanfattar orsaken: invandringen från Asien, och då främst av pakistanier och bangladeshier. 

Utvecklingen har förstärkts ytterligare under 2000-talet, då en stor mängd somalier flyttat till Sparkhill.[2] Denna utveckling har också medfört att Sparkhill blivit en plats där både fullfjädrade och aspirerande islamistiska terrorceller avslöjats. Fallen är, låt säga under de senaste sex-sju åren, ganska många. Liksom i Luton har terrorgrupperna i Sparkhill konkreta namn och kan knytas till enskilda dåd och enskildra grupperingar. I Luton fanns det en förbindelse med de fasansfulla terrorbomberna i London den 7 juli 2005[3]. I Sparkhill kan man läsa om till exempel dessa ärenden: den 15 november 2011 kunde pressen berätta om att fyra män gripits. De hade långt framskridna planer på att utföra självmordsattentat i centrala Birmingham. Männen, mellan 19 och 24 år gamla, greps formellt för att ha samlat in pengar till terroristaktiviteter och för att ha genomgått terrorträning i Pakistan. De greps i Sparkhill i samband med en större antiterrorundersökning vid namn Operation Pitsford. Männen hade redan spelat in så kallade “martyr-filmer” och skulle ha planerat att spränga sig själva i luften inne i centrum. I Birmingham Post kunde man den 26 januari 2010 läsa om att en 30-årig man från Sparkhill gripits misstänkt för att förvara material till terroraktiviter, samt för att ha distribuerat terrorskrifter. Den 13 oktober 2010 slog polisen till mot den islamiska bokhandeln i Sparkhill. Bokhandlaren Ahmed Faraz anklagades för att inneha och distribuera  material som kommit i ökända terroristers händer. De syftar i första hand på Mohammed Sidique Khan, ledaren för 7 juli-attentaten i London. Faraz åtalas på tio punkter för att ha spridit terrorpublikationer mellan 13 april 2006 och 26 januari 2010, men också för att vid nio tillfällen innehaft sådana publikationer. Den 19 september 2011 arresterades sju personer för att ha planerat ett terrorbrott. Det rörde sig om sex män och en kvinna som greps under hänvisning till Terrorism Act 2000.

De sex männen, i åldarna 25-32,  greps i stadsdelarna Moseley, Sparkbrook, Balsall Heath, Sparkhill och Ward End, samtliga kända för starkt islamistiskt inflytande. En 22-årig kvinna greps i Saltley. Den 15 november 2011 greps fyra personer i samband med en större anti-terroroperation i Sparkhill. Männen, i åldrarna 19-24, greps misstänkta för att ha samlat in pengar för finansiering av terrorbrott, och för att ha fått terrorutbildning i Pakistan. Poliser från West Midlands Counter Terrorism Unit genomförde räden i de gripnas hem i Sparkhill. Räden hänger samman med de gripanden som gjordes i september.

I februari 2007 publicerade BBC en större artikel av Jenny Percival om situationen i Sparkhill. Hon skrev bland annat: ”Jalusierna på den islamiska bokhandeln Maktabah, är neddragna. Uniformerad polis håller allmänheten borta från butiken som ligger på Stratford Road. Bokhandels grundare, Moazzam Begg, hölls fången på Guantanamo och det var där som brittisk polis grep honom i enlighet med antiterror-lagstiftning. Han äger inte längre butiken och han förnekar varje kontakt med al-Qaida.”  

Percival samtalar med tre kvinnor i en saributik bredvid och de säger till henne, att de ”är födda här, detta är vårt land och vi vill inte att det ska hända landet något. Vi är också muslimer och vår religion säger ingenting om att man ska bli terrorist.” BBC-journalisten går vidare och möter en 26-årig muslimsk resebyråagent som vuxit upp i Sparkhill och som säger att de flesta av moskéerna i Sparkhill ”är moderata.”  Överallt där hon rör sig ser hon affischer om möten med vänsterpartiet Respect, och den ökända och i många länder förbjudna islamistgruppen Hizb-ut-Tahrir. 

I Sparkhill är det inte bara en majoritet muslimska invånare, utan de facto också så att islamismen, också i dess mest våldsamma och terroranknutna form, har ett rejält fotfäste. De flesta vill förstås inte tala om det. Det fick BBC-journalisten också erfara.

---

[1] Moskéerna finns förtecknade på denna adress: http://www.mosquedirectory.co.uk/search_mosque/mosquesearch-place.php?mosque=Ireland&page=1&town=Sparkhill

[2] Källa: William Dargues ortsnamnsförteckning A History of Birmingham Places & Placenames.

[3] Leppard, David (17 Juli 2005). "MI5 judged bomber "no threat"". The Times Online (London)

Texten ingår i min bok Black Country, som finns i ett fåtal exemplar att beställa för den som är intresserad. Sedan är hela upplagan slut och kommer inte att tryckas på nytt. Först till kvarn med ett mail: thomas.nydahl@gmail.com