Idag bjuder jag på ett avsnitt ur min bok Black Country, och här handlar det om kvinnor födda och fostrade i muslimska miljöer som kommit att bli viktiga motröster i engelsk debatt.
En av många
undertecknare av One
Law for All-uppropet mot Shariadomstolar, som t.o.m. augusti 2012 hade
undertecknats av 29.000 personer, var
aktivisten Gina Khan från Birmingham. Hon har sedan 2006 publicerat en rad
anti-islamistiska texter och framträtt i olika tidnings-intervjuer. Khan är
själv muslim, född av pakistanska föräldrar. Hon har flytt från ett arrangerat
äktenskap och avvisar alla islamistiska krav på hur kvinnor ska se ut, klä
eller uppföra sig.
För The Times
gav hon våren 2007 en längre intervju. Där porträtteras hon som en 38 år
gammal, modig kvinna. Hon säger att moskéerna nu växer fram i varje gathörn i
Birmingham, och hon ser de senaste femton årens utveckling som radikalt
annorlunda eftersom det jihadistiska tänkandet fått fäste.
I bokhandeln
kan man nu köpa radikal litteratur och moskéerna predikar separatism och hat.
Staten och etablissemanget har tillåtit det. Dessa moskéer importerar jihad, de
understödjer allt det som är fel inom islam. Det som oroar Khan allra mest är
hur moskéerna hjärntvättar barn och ungdomar. Det påminner mig om en sekt,
säger hon, där man säger att vi muslimer blir offer. Men vi är inga offer,
sanningen är istället den att majoriteten av pakistanierna som kommer hit är
okunniga, obildade, ofta analfabeter från landsbygden. Dem kan man lätt
hjärntvätta. Sedan födseln har de fått höra att islam har alla svaren. Är man
inte född muslim är man dömd att hamna i helvetet.
Khan tvingades
gifta sig vid 16 års ålder. Hon blev genast gravid. Moskéerna är medansvariga,
precis som de är det för månggiftet. I dagens England säger de i moskéerna att
månggifte är ok. Imamerna ursäktar beteendet. De tar inte reda på fakta, de
ställer inga frågor, så trots att polygami är förbjudet i landet är det mycket
vanligt, enligt Khan.
Hon säger att
muslimska kvinnor som börjar tänka som hon ofta begår självmord. Men hon tänker
inte låta rädslan ta plats i henne igen. Hon känner att hon i Birmingham trots
allt är en fri kvinna, hon kan tala fritt och öppet. För Birmingham Post gav
hon samma vår en intervju, där hon bland annat konstaterade att människor är
fixerade vid problemen i Mellanöstern men samtidigt är blinda för vad som sker
i den egna staden och det egna kvarteret.
För
Westminster Journal intervjuades hon våren 2008. Det är en omfattande och
mycket detaljrik intervju där hon upprepar mycket av vad hon tidigare sagt, men
också utvecklar sin syn på islamismens tillväxt i det brittiska samhället. Hon
berättar att hon alltför länge varit tyst, eftersom bara tysta och lydiga
kvinnor uppskattas inom islam, men att hennes beslut att börja tala inneburit
problem både för henne själv och för hennes familj. Tegelstenar har kastats
genom hemmets rutor, flera familjemedlemmar har blivit misshandlade. Men hon
ger sig inte, hon understryker att Wards End är hennes hem, att hon hör hemma
där och att islamisterna i området är en förfärlig plåga. Man kan inte, hur
hårt man än försöker, ta det brittiska ur mig, säger hon. Jag har slagits mot
förtryck tills jag blev den jag är idag. Jag är engelsk, jag talar engelska,
men missförstå mig inte, jag är ändå en muslimsk kvinna.
I vårt område,
Wards End, flyttade alla icke-muslimer ut. Överallt började man se affischer
som kallade till muslimska möten, bokhandlare och butiker som säljer slöjor
öppnade överallt. De helt unga männen
lade sig till med skägg och de unga kvinnorna med kläder i arabisk stil. Detta
är islam som går baklänges, inte framåt. Vi brukade skoja om att de snart
skulle börja importera kameler. Jag förstod ju inte då att inspirationen kom
från öken-islam, wahhabismen[1]. Tack
och lov skaffade jag mig kunskaper på egen hand, annars hade jag kanske också
levt i övertygelsen att extrem islamism var svaret på allt, säger Khan.
När jag läst
intervjuerna med Khan och sedan själv tittar på exteriörer till nio moskéer
belägna i Wards End slås jag av vilka nedgångna fastigheter de finns i.
Antingen är det gamla, slitna tvåvåningars bostadshus, semi-detached[2] eller
så är det olika typer av verkstads- eller lagerlokaler de finns inrymda i. De
är mycket små och rymmer mellan 60 och 100 personer. Det enda som skvallrar om
att det bedrivs moskéverksamhet är de gröna skyltarna ovanför ingångarna.
Endast en av dessa nio moskéer, en sufi-moské, tar emot kvinnliga besökare. De
flesta andra säger rent ut att bara män är välkomna. Detta intryck bekräftas
också av Khan som säger, att ”vartenda tomt hus och butik förvandlas till en minimoské.”
Så sent som i
september arresterade man i Birmingham sju terrormisstänkta. Några av dessa kom
från Wards end, andra från olika delar av staden.
Enligt
kommunal statistik lever det runt tjugosextusen människor i denna stadsdel, som
en gång i tiden var en lantlig liten by. Medelåldern ligger på 37 år. 63% av
befolkningen är av asiatiskt ursprung
(de flesta från Pakistan och några mindre grupper från Bangladesh och Indien). Vit brittisk befolkning utgörs av endast 21%.
7,5% är icke-engelskt vita, det vill säga i de flesta fall irländare och endast
1% är kineser. Resten är svarta, de flesta av afro-karibiskt ursprung.
Gina Khans
mest uppmärksammade text är Reading Ayaan Hirsi Ali in Birmingham som
publicerades i nättidskriften Democratiya, nummer 16, sommaren 2009. Också i
den tar hon som utgångspunkt sin dubbla identitet – som muslimsk kvinna och som
brittisk medborgare, ”som älskar sitt land och står bakom våra soldater som
förlorar sina lemmar och liv när de slåss mot jihadister och islamister”. Det
är en mycket stark formulering som inte lämnar något åt tvivlet för läsaren.
Hon berättar att hon vuxit upp i en miljö med ”bögar, ateister, kristna,
sikher, hinduer och buddister”. Hon fick aldrig lära sig att hata eller se ner
på andra människors religion eller kultur. Just därför kom hon att så beundra
Ayyan Hirsi Ali, den somaliska muslimska kvinna som i högre grad än någon annan
blivit en levande symbol för kampen mot islamismen inifrån den egna miljön.
Khan menar att Ali i sina böcker formulerar just de sanningar som de flesta
muslimer undertrycker. Hon känner också så starkt igen sig själv i Alis böcker,
därför att också hon tvingades till ett äktenskap hon inte ville ha. Khan
berättar om sin uppväxt i ett brittiskt område där det bodde greker, kineser,
jamaicanare och indier som alla respekterade varandra. Hennes föräldrar hade
butiker, så de var i högsta grad integrerade. Men nu, säger Khan, ”nu har de
flesta vita flyttat ut och området har fallit sönder. Det har islamiserats.
Moskéer, mini-moskéer och madrasas (koranskolor) växer fram i snart sagt varje
gathörn, men ingenting finns för de unga. Drogerna och brottsligheten har gjort
området otryggt för unga flickor. Jag har sett både anti-västliga och
antisemitiska affischer och flygblad i butiker som drivs av skäggiga muslimer.
Jag såg hur islamisterna mobiliserade det muslimska samhället rakt framför
ögonen på mig. Före 11 september kunde jag inte sätta ord på det, men jag kände
att något inte stod rätt till, men att det gjordes i islams namn.”
”Jag lämnade
området därför att jag som ensamstående mamma inte kunde uppfostra mina barn i
ett samhälle där imamerna och moskéerna inte gjorde ett dugg för att tjäna
samhället eller för att lära ut en pluralistisk islam. Till och med skolorna
tillät småskolans flickor att bära slöja, och det har inte det minsta med religionen
att göra.”
”Ingen annan
religion eller folkgrupp ställer de krav som muslimer gör i de lokala områdena,
och jag har bevittnat friktionen det orsakar gentemot de vita jag arbetat tillsammans
med, några av dem som var mina vänner och inte hade den minsta anstrykning av
rasism i sig.”
Khan menar att
denna radikala förändring kan lastas en särskild muslimsk inriktning, densamma
som vi sett styra så mycket av utvecklingen i arabvärlden de senaste åren, då
en ”arabisk vår” snabbt blivit en höst eller vinter med nya, hårda regimer.
”Wahhabismen och salafismen har fått stå oemotsagd alltför länge i England. Det finns ett växande inflytande från Mawdudi[3], den teoretiska gurun för den inflytelserika pakistanska islamistorganisationen Jaamat-e-islam. Många brittiska muslimer följer dem, och mest anmärkningsvärt är att det gör också Muslim Council of Britain. Inflytandet från Muslimska brödraskapet blir allt större, och Hizb ut-Tahrir[4] fortsätter att främja extremistiska läror på universiteten. De har olika namn och etiketter men de står för samma ideologi; att muslimer ska återvända till ”den sanna islam”, att kalifatet måste återupprättas, att var och en som inte är muslim är en otrogen. De muslimska församlingarna i Birmingham har i årtionden indoktrinerats av denna reaktionära form av islam. Min egen far indoktrinerades på gamla dagar och de övertygade honom att skänka sina pengar för att bygga en madrasa i Pakistan.”
Också i
England har man stor erfarenhet av de så kallade hedersmorden. Khan berättar
att det första fall hon hörde om, gäller en 13 år gammal flicka i Birmingham
som blev skjuten till döds för att hon setts samtala med en pojke. Också hennes
mamma dödades. Många använde dessa mord som varnande exempel när de uppfostrade
sina flickor och tvingade dem till lydnad.
Kvinnlig omskärelse praktiseras i
stor skala i England. Sunday Times publicerade i april 2012 en artikel som
berättar om omfattningen. Daily Mail[5] förmedlade nyheten:
”Så många som 100,000 kvinnor i Storbritannien har genomgått könsstympning utförd av läkare som här i landet erbjuder ett förbjudet ingrepp på flickor så unga som 10 år, enligt rapporten. Utredare från The Sunday Times säger att de i hemlighet filmat en läkare, tandläkare och alternativmedicinare som påstås säga ja till att utföra omskärelse eller att arrangera så att en sådan operation genomförs.”
Kusingifte
är ett så stort problem i landet, att man i Bradford genomfört ett stort och
omfattande projekt, Born in Bradford[6], som
omfattar 14,000 mammor och barn. Det är den största undersökningen någonsin i
landet. Hälften av familjerna som ingår i undersökningen kommer från asiatiska
länder. Majoriteten av dessa människor kommer från små byar i Mirpur i
Pakistan. Också när de bor i England är de trogna den tradition som gör att de
hämtar partnern från hemlandet, när sönerna och döttrarna ska gifta sig. I
Bradford ligger siffrorna för olika handikapp bland barn födda i
kusinäktenskap, inklusive blindhet och dövhet, tre gånger högre än
riksgenomsnittet.
***
1996 kom en
ganska ung journalist till London från Pakistan. Hon hade varit gift två gånger
tidigare i sitt födelseland. Hennes flicknamn var Nadira Khannum Alvi och hon hade lärt känna den blivande Nobelpristagaren
V.S. Naipaul medan han ännu var gift med Patricia Hale. 1996 gifte hon sig med
V.S. och blev Nadira Naipaul. Bakom sig hade hon tio år som journalist vid
pakistanska The Nation och hon hade delvis vuxit upp i Kenya. Nobelpriset gavs till Naipaul 2001 med motiveringen
”för att ha förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som
dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro” Nadira Naipaul tycks också ha en sådan syn på
livet och världen – förmögen att göra en ”omutlig iakttagelse”. Det tycker jag
mig se i hennes artikel om brittisk islamism[7] som
publicerades sommaren 2012. Redan artikelrubriken skvallrar om ärendet: ”Jag
kan fortfarande se förföljelsen som fick mig att fly Pakistan – i ögonen på de
flickor som jagas här i landet. Nadira Naipaul visar på de arrangerade
äktenskapen och hedersmorden i Storbritannien.” Det är
hennes större resonemang som är viktiga i artikeln. Hon visar hur det sämsta av
seder och traditioner ur en pakistansk, islamistisk kultur tas med till ett
europeiskt land, där de får utövas fritt och där ingen vågar klandra ens de
mest barbariska av dessa seder.
Naipaul
skriver om känslan av att lämnat fasorna bakom sig när hon flyttade till London
1996:
”Istället
upptäckte jag att fasorna jag flytt följde efter mig här. De fanns överallt,
och de gröper ur själva kärnan av allt det som britterna tror på."
Hon berättar om de unga
brittisk-pakistanska flickor hon möter, som längtar efter att integrera sig,
som ändrar sina namn för att de ska låta mer brittiska, som går ut och dansar
och som verkligen inte längtar efter några arrangerade äktenskap:
”När jag talar med dem, så kokar de av ilska mot sina föräldrar – några av dem analfabeter – som insisterar på att gömma sig i muslimska getton, bygga kulturella barriärer och som vägrar integreras, och som avvisar varje samhörighet med ett brittiskt sätt att leva.”
Naipaul
berättar sedan några skakande berättelser om hedersmord och andra ingrepp I den
personliga integriteten. De fall hon återger har ägt rum både i Pakistan och i
Storbritannien. Efter det riktar hon sig retoriskt mot läsaren med en rad
frågor, och det är just i slutet av sin artikel hon visar på några nödvändiga
förändringar. Hon frågar:
”Varför har upprepade regeringar i rad vägrat erkänna den incestuösa kultur som utvecklats i gettona? Varför vågar ingen utmana de existerande så kallade ’Islamiska parlamenten’ med sina bakåtsträvande lagar, som finns i städer som Bradford och Leicester? I dessa städer terroriseras de pakistanska befolkningar av medborgargarden som dyker upp oanmälda i hemmen och kräver att ramadan respekteras, och kontrollerar att alla infunnit sig till bönen. De tvingar butiker att stänga, de kontrollerar så att alla fastar och att kvinnorna bär slöja.”
Naipaul
menar att detta är en form av terror. Men den syns sällan utåt. I islamiserade
stadsdelar ser man främst de kvinnor som är klädda i slöja eller niqab, men man
kan förstås inte veta vad som döljer sig bakom dem. Naipaul igen:
”Ingen muslimsk kvinna ska tvingas bära slöja. Ingen kvinna gjorde det på profetens tid. Dessa muslimer ser sig kanske som förebilder för sina folkgrupper, men de är fanatiker som gör livet till ett elände för unga människor som vill integreras. Nu är det hög tid för liberala muslimer att ta bladet från munnen. Försvararna av vår heliga multikulturalism måste visa vad de går för. Mitt budskap till de människor som förespråkar dessa getto-idéer är: ni måste åka hem igen för att få praktisera er form av islam. Det finns ingen plats för den här.”
När jag
läser artiklar som denna blir min första tanke alltid: var finns det ”liberala”
muslimer? Var finns ”liberal” islam? Jag har inga svar, men tror mig ibland
bara ställd inför en retorisk utsmyckning som saknar verklighetsförankring. Det
är inte detsamma som att säga att det inte finns människor med liberala och
sekulärda idéer och som kommer från islams miljöer. De är kanske de viktigaste
kritikerna av alla. Uppgörelsen med islams anspråk på den totalitärt
formulerade ”sanningen” kan bara komma inifrån de muslimska miljöerna. Därför
är Naipauls ord viktiga, på samma sätt som andra inom-muslimska kritikers ord
är det.
[1]
Wahhabismen är den idag tongivande islamiska riktningen inom terrorgrupper och
islamiska terrorstater. Saudiarabien styrs av dem och de så kallade
frihetsrörelser som opererat över hela den arabiska världen de senaste två åren
styrs av dem. För enkelhetens skull kallar jag wahhabiterna kort och gott för
islamister här i boken, eftersom deras mål är att införa regimer som vilar på
Sharia-lagarna. Wahhabismen grundades på 1700-talet och är extremt reaktionär i
sin tillämpning.
[2]
Hus som är sammanbyggda på en sida.
[3]
Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (1903
– 1979) Har kallats islamismens gudfader. Var en pakistansk muslimsk teolog och
politiker, grundare av Jamaat-e-Islami 1941.
[4]
Hizb ut-Tahrir (Befrielsepartiet) är en islamistisk politisk rörelse som grundades
1953 i Jerusalem av Taqi ad Din al Nabhani.
[5] Ur artikeln i Daily Mail, 22 april 2012: ”En barnmorska i Birmingham säger att hon sett att antalet omskurna i området har tredubblats sedan 2002. Alison Byrne, en specialist-barnmorska på Birminghams Heartlands hospital som har hjälpt till att påbörja behandling för kvinnor som lider av dessa ingrepp, säger att hon haft patienter i åldrarna 16 till 40.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar