Montaigne om smärtan. Lördag

Jag går nu in i den tredje månaden av smärta. Trots höjd cellgiftsdos, trots kortisonsprutor, är mina knän svårt härjade av artriten, mycket svullna och med en dunkande dygnet-runtsmärta. Först den 6 november väntar nytt ortopedbesök hos en knä-expert och ett litet hopp lägger jag på det. Jag öppnar för dagens läsning av Montaigne, bok ett, kapitel 40 i Jan Stolpes översättning:

"Jag medger att smärtan är den värsta olyckan i vår tillvaro, och jag medger det gärna, för i hela världen finns det ingen som är mer fientligt stämd mot smärtan och undflyr den ivrigare än jag, som gudskelov inte haft särskilt mycket med den att göra så här långt. Men det står i vår makt att, om inte utplåna den så åtminstone minska den genom tålamod och genom att hålla själen och förnuftet i gott skick även om kroppen revolterar."

Och lite längre fram citerar han Cicero som i De finibus skrivit:

"Minns att de största smärtorna avbryts av döden, att de små har många vilopauser, och de medelstora är vi herrar över så att vi står ut med dem om de är uthärdliga, varom inte lämnar vi livet som en teater när livet inte roar oss."

Vidare hävdar Montaigne att smärtan aldrig tar mer plats än vi ger den. Han citerar Augustinus:

"Ju mer de gick upp i smärtan, desto mer kände de av den."

Det finns något mycket uppfordrande både i Montaignes egna tankar, och de som citeras från Cicero och Augustinus. Den finns anledning att funderar både en och två gånger på huruvida jag själv låter smärtan ta för stor plats just nu i mitt liv. Hur gör jag för att minska den?

***

Och så en helt annan sak. Den gångna veckan har jag lagt ut lite smakprov på texter som kommer att ingå i Identitär-boken. Och jag gjorde denna anteckning:

"De politiska rörelser vi känner ägnar sig huvudsakligen åt att plåstra om där det blöder som mest eller att föreslå nya sorters plåster. De saknar varje insikt i vad det är som förfrämligar människan och gör henne identitetslös. De skulle aldrig ens tänka tanken att krämarandan kan vara ett grundläggande problem, eller att konsumismen som övergripande ekonomisk drivkraft kan göra människor tomma på annat innehåll än det som utgör en tillfällig, kortvarig tröst i försöken att döva tomhetskänslan. När jag nu på gamla dagar försöker orientera mig i vardagen gör jag det inte utifrån offentlighetens (brist på) politiska samtal, utan istället utifrån läsningar av litteratur som tidigare inte ens fanns i min värld, och utifrån diskussioner med människor som vågat spränga ramarna och själv orienterar sig bort mot något ”nytt”, något annat (om än det skulle visa sig vara gammal kunskap)."

Sådant slår mig, inte så sällan heller. Igår tänkte jag särskilt mycket på det, då den nya anskrämliga betongbunkern Galleria Boulevard öppnade mitt i stadens centrum. Den står där som ett tempel för konsumismen. Och människor springer för att få vistas därinne, de springer omkull varandra av nedärvd och mångårigt manifesterad dumhet och entusiasm.