 |
| Tornet på Château de Montaigne. Det var här han skrev. |
"Det är bedrövligt att vi bedrar oss själva med våra egna apkonster och påhitt - de fruktar vad de själva tänkt ut (Lucanus) - likt barn som blir rädda för lekkamratens ansikte som de själva har smort in med sot."
"Att hylla dem som har skapat oss är något helt annat än att hylla dem som vi har skapat."
"Människan är verkligen galen. Hon kan inte skapa ett kvalster - och skapar dussinvis av gudar."
"Alltså: uppbyggandet och nedmonteringen av gudomen och det gudomligas egenskaper ombesörjs av människan på hennes egna förutsättningar. Vilket mönster, vilken modell! Låt oss sträcka ut, upphöja och förstora de mänskliga egenskaperna av hjärtans lust! Blås upp dig, stackars människa, mer och mer och ännu mer."Citaten här är hämtade ur Montaignes Essayer, band 2, kapitel 12, i Jan Stolpes översättningar. I vanlig ordning skrivet i mitten av 1500-talet.
Är Montaigne i strikt mening en upplysningsman? Oavsett tid och rum är han det i filosofisk mening. Han genomskådar så mycket av den mänskliga fåfängan där han sitter i sitt torn på godset Montaigne och skriver. Där nere på marken hugger man ihjäl varandra - i gudars namn! "Som om det inte vore nog att Platon härstammade från gudarna", suckar han.
Men han får till ett nålstick också mot "Muhammeds religion" där han säger sig ha sett "barn utan fäder, andliga barn som avlats på gudomligt sätt" - och man förstår att han har svårt uthärda dumheterna. Det blev kanske för stark kost för en måndag? Men nu är den serverad.
2 kommentarer:
Det är kanske värt att påminna om att Montaigne hade tre förfäder som var offer för den spanska inkvisitionen, vilket föranledde familjen att fly till Frankrike.
Denna bakgrund delar han f.ö. med Voltaire och Spinoza, m.fl.
Montaigne var givetvis uppfostrad som katolik, men dessa filosofer hade alla conversos som var offer för den spanska inkvisitionen bland sina förfäder.
Förra julen satt jag på ett litet hotell i de judiska kvarteren, mitt emot porten till den stora moské-katedralen i Córdoba och läste Montaigne.
Det var en nästan surrealistisk upplevelse att läsa hans essayer i den miljön, och gå fram och tillbaka mellan den väldiga moskén och det lilla hotellet.
En kort promenad därifrån ligger ett museum med en ohygglig samling tortyrredskap - en av de största som existerar, sägs det.
Och man kan inte låta bli att fundera över förhållandet mellan tortyr och tankens frihet...
Det finns många läsarter av Montaigne. De flesta personliga. Dvs man gör sig en spegelbild. If you dont like the history, change it. Montaigne var konservativ, troende. Bad dagligen, hade ett våldsamt svängande humör. Red till Italien med sänghimmel i bagaget. Någon mer motsägelsefull person är svårt att finna. Efter att ha läst honom i tjugo år läser jag mest forskning om honom och hans tid. Det finns pärlor. Warren Boucher, Screech, Hoffman för att nämna de senaste jag läst. Och nu ligger boken om hans år som borgmästare på bordet. Mellan spegelbilderna och Montaigne ligger fem århundraden. The Renaissance in Historical Thought. Five Centuries of interpretation av Wallace Ferguson. Beklagar, men nte var han någon upplysningsman. Lika lite som Lucretius eller Platon. Han går utmärkt att läsa trots det. Mvh Staffan F.
Skicka en kommentar