Ensamheten.

Landön 17 juni 2012. Foto: Astrid Nydahl

Just denna sommarmorgon vaknar jag i ett tomt hus. Jag är ensam. Det första jag tänker på är tystnaden. Ensamheten har en tystnad som inte är jämförbar med någon annan, en tystnad som innesluter de små ljuden, de annars ohörbara eller aldrig uppsnappade. Idag är det duvparet som bor i björken utanför fönstret. Jag hör dem kuttra. Det enda som avbryter dem är den tilltagande vinden.

Ensamheten, säger DN idag, dödar människor: ” Ensamhet är en vanlig orsak till lidande hos äldre personer. Läkare frågar normalt inte om det, men vår studie visar att frågor om eventuell ensamhet kan vara ett bra sätt för att identifiera risk för funktionsbortfall och dålig hälsa.”

Vetenskapens torrhet kan översättas till min egen ensamhets fruktan: Vad gör jag om jag faller i trappan och bryter benen? Vad händer om jag får en kraftig insulinchock? Utan mobiltelefon blir jag kanske liggande. Den ensamheten vill vi inte möta. Den fruktat vi. Och vetenskapen ger oss rätt. Den dödar.

*

Mina egna böcker på ensamhetstemat:

Äntligen ensam,1987
Förensligandet, 2000
Den tysta zonen, 2001

Äntligen ensam är sedan länge slutsåld, men de två andra böckerna går att köpa direkt från mig (eller antikvariskt på nätet).