En misslyckandets kultur. Skolorna i Birmingham.

Bild från Hot Topic News om klassrumsdiskussioner.

När jag åker buss en helt vanlig vardag i Birmingham slår det mig ofta, att bussarnas övervåning alltid luktar cigarrettrök. Det är där de sitter, de unga pojkarna som egentligen borde vara i skolan. När de tänder sina fimpar försöker de inte dölja det. Tvärtom, de röker med sådan njutning att det helst ska synas och höras av de övriga passagerarna. Att de också i de flesta fall har med sig musiken in i bussen gör att de drar uppmärksamheten till sig. Röken, oftast av vanlig tobak men då och då också av marijuana, är en del av bussmiljön i Birmingham och Black Country. Och skolorna de borde ha varit i, dessa unga pojkar, hur står det till i dem?

I mars 2012 berättade Birmingham Post om krisen i i Birminghamskolorna. Det visar sig vara så att vita arbetarklasspojkar har de allra sämsta studieresultaten, medan andra etniska grupper gör framsteg. Det har fått kommunfullmäktiges utbildningsavdelning att arbeta fram planer, för att förhindra att dessa pojkars studieresultat ska sjunka ytterligare och att de ska kunna delta i kampen för kvalifikationer och kunskaper.

Medan barn från etniska minoriteter, inklusive bangladeshier och afro-karibier, har förbättrar sina resultat det senaste årtiondet, så har barn från den vita arbetarklassen misslyckats.

Bland alla orsaksteorier som diskuteras, undrar jag om inte den som kommer närmast sanningen, är den som konstaterar att de traditionella fabriksjobben och rena kroppsarbeten, blir allt färre, och att de vita pojkarna som kommer från fattiga miljöer därför förlorat all inspiration och motivation. Varför anstränga sig om  man ändå inte får något jobb?

Den jämförelse man gör med etniska minoriteter är lite tokig. För att förstå vad som skiljer grupperna åt, måste man visa hur utgångspunkten ser ut. Trots att man alltså talar om förbättrade studieresultat, så måste man förstå att det för de svarta, karibiska pojkarna i Birmingham handlar om en ökning på sex procent utifrån grundförutsättningen att endast 45% av dem tidigare lyckades slutföra studierna. För somalierna är ökningen 14% utifrån det faktum att tidigare 50% av dem lyckades.

Bland pojkarna från bangladeshiska familjer har slutresultatet de senaste tio åren ökat med 29% och lett till att 63% av dem slutför studierna och tar sin examen.

Siffran för vita arbetarklasspojkar är chockerande låg. Endast 29% av dem slutför studierna och får sina slutbetyg.

2008-2009 gjorde Newman University College i Bartley Green, på regeringens uppdrag, en stor studie. Den fokuserade på arbetarpojkar i grundskolan, åldersgruppen 11-16 år, i Birmingham. Dessa pojkar erbjöds mentorer från äldre studenter som också kom från arbetarklassen. Trots att de togs mycket positivt emot hade deras hjälp ingen betydelse för studieresultaten. De blev fortsatt dåliga. Liam Byrne, parlamentsledamot för Labour, menade 2008, att grundorsaken är dålig motivation, eftersom dessa pojkar lever i ”misslyckandets kultur”. I en rapport från Byrne kunde man läsa: “I områden som är präglade av traditionell arbetarklass och där det en gång funnits industrier, orsakar de lågt ställda ambitionerna att unga människor aldrig når sin egentliga potential.”

I september 2009 hölls en nationell konferens i Birmingham under rubriken “Raising the Achievement of White Working Class Pupils lectures and seminars.”

Det som tycktes bekymra mest på konferensen, om jag uppfattat Karamat Iqbal rätt, var att både vita pojkar och flickor från arbetarklassmiljöer riskerar att falla för extremisters ”negativa attityder". Karamat Iqbal är något slags rådgivare i skolfrågor för Birminghams kommunalfullmäktige. I en av sina studier har Iqbal kommit till slutsatsen att det finns ett samband mellan skolor med låga studieresultat och hur de vuxna röstar i dessa områden. Ibland häpnar man över vad akademiska studier kan komma fram till, och inte sällan blir det banalt, eftersom ett sådant samband varken är förvånande eller särskilt svårt att gissa sig till.

Iqbal har använt sig av resultaten i 2004 års lokalval i områden som Longbridge och Sheldon, som har usla skolresultat och där de vuxna ”i hög grad röstat på högerextrema partier.” Han tog förstås tillfället i akt att prisa stadens lärare som gör allt för att förhindra att de unga ”ansluter sig till sådana rörelser”. Dr Steve Strand från Warwick University kanske ändå var lite kontroversiell på konferensen. Han hävdade nämligen att man, genom att hela tiden lägga vikt vid gender-frågan i klassrummet, missade det faktum att de usla skolresultaten istället är klassrelaterade. Han underströk att problemet gäller både pojkar och flickor från arbetarklassmiljöer.

Studerar man vad Birmingham- pressen skrev om dessa frågor mellan 2007 och 2012 kan man konstatera att det lokala maktetablissemangen bekymrar sig mest av allt för att BNP ska ”exploatera frågan” och betydligt mindre för själva problemet, som så vitt jag kan förstå, både handlar om en social och kulturell utförsbacke i det brittiska skolväsendet och en agenda som premierar allsköns flumpedagogier och mångkulturideologiska riktningar men som saknar förmågan att ge eleverna grundläggande bildning i de flesta ämnen. En sådan skola fostrar till underklassbeteende och avsaknad av framtidsoptimism hos unga. Ingen tvivlar väl på att det är just de fattiga, ofta arbetslösa, vita arbetarfamiljernas barn som förlorar mest på denna (o-)ordning. Att skolorna klarar att ge denna elevgrupp fria skolluncher är förstås bra. Men det räcker sannerligen inte om studieresultaten ligger på så lång nivå. Liberaldemokraten Jon Hunt, ordförande i kommunens utbildningsnämnd, sa i sitt avslutningsanförande att ”de fattiga, vita pojkarnas börda är en utmaning för oss alla.” (Ordet ”fattiga” har jag lagt in i alla de politikeruttalanden som talar om ”underprivilegierade”. Det är ett nyspråksord och omöjligt att använda i seriösa sammanhang).

Theodore Dalrymple skriver i essän The gift of language om den ”misslyckandets kultur” som präglar sådana skoltillstånd, och vad den leder till i vuxenlivet. Han berättar om en ung kvinna som åtalats för att ha överfallit en äldre kvinna, och som inför rätten berättar om sin barndom, och att hennes mamma varit i trubbel med polisen. Dalrymple frågade henne om orsaken. ”Hon gick på socialhjälp och arbetade samtidigt” svarade kvinnan. Dalrymple frågar henne vad som sedan skedde. ”Hon var tvungen sluta jobba” blir det häpnadsväckande svaret. Dalrymple konstaterar att bland människor som dessa är ett jobb att betrakta som ”sista utvägen”, och att socialhjälp, det vill säga ett ekonomiskt beroende av staten, ses som människans naturliga tillstånd. Jag ser framför mig hur barn i sådana familjer redan med modersmjölken får i sig en livshållning som med ödets kraft dömer varje försök till ett anständigt liv, oavsett om det är i skolan i barn- och ungdomsåren, eller senare i vuxenlivet.

Läsåret 2009-2010 hade åtta tusen elever i Birmingham en frånvaro på sju veckor eller mer. Förutom sjukfrånvaro och familjens krav på deltagande i högtider anges ”avsiktlig frånvaro” som orsak. Utbildningsnämnden säger att de ”vet vilka elevgrupper det handlar om”, men den kunskapen tycks de ha hemlighållit för media. Det är nog ingen djärv gissning att det både handlar om fattiga familjers barn och om invandrarbarn vars helger inte sammanfaller med den engelska traditionen.

Konsekvenserna av usla skolresultat kan till exempel synas i arbetslivet. The Telegraphs Graeme Paton skriver om hur arbetsgivare måste ge nyanställda kompletterande utbildning i grundämnena. The Confederation of British Industry uppger att alltför många inte ens har tillräckliga skriv-och läsförmågor. 42% av företagen startar kompletterande kurser eftersom de nyanställda inte fungerar på sina arbetsplatser. Två tredjedelar av de undersökta företagen uppger att de unga inte ens förmår passa tider eller fungera självständigt med egna initiativ. De flesta extrautbildningar som företagen erbjuder handlar förvisso om IT-frågor, men också så grundläggande saker som matematik- och läsundervisning finns med. En lärarrepresentant, Chris Keates från NASUWT (lärarfacket) slår tillbaka och säger: “Det är beklagligt att många unga går mot en eländig framtid som arbetslösa, men det beror inte på att de saknar färdigheter, utan på att det saknas jobb.” Och så där fortsätter det förstås, i en evig rundgång där den politiska makten och den skolpolitiska makten befinner sig i ett evigt käbbel om vems fel förfallet är, samtidigt som de flesta tycks oförmögna att se de grundläggande och katastrofala felstegen under efterkrigstiden. I hela Europa upplever vi förstås något som kunde kallas ”skolans kris”. Jag blir dock alltmer säker på att skolornas elände, i Black Country som överallt annars, först och främst beror på vuxenvärldens kapitulation och ointresse av det som Theodore Dalrymple kallar ”a culture of decline.”

Som kompletterande läsning rekommenderar jag en DN-artikel, publiceradi april 2006 och skriven av Torbjörn Elensky, där det bland annat heter:

"Elevernas förmåga att anpassa språk, stil och attityd beroende på om de är bland kompisar, med familjen eller inför oss lärare gjorde ett djupt intryck på mig under min tid som vikarie på S:t Botvids gymnasium 2002/03. Värstingen eller den allra mest utmanande tjejen, som ställer till bråk på det fåtal lektioner han eller hon alls värdigas komma till, ser man en eftermiddag på hemväg genom köpcentret med mamma och den problematiska tonåringen hälsar sin lärare med sänkt blick och nästan bockar eller niger. Det är en kulturell kompetens som klart är en tillgång i många fall; men också ett sätt att ducka för omvärldens motstridiga anspråk."