Det nya huset som byggs i byn luktar av nysågat trä. En behaglig doft sprider sig medan snickarna spikar i träet. Ett hem föds där tidigare ett fuktskadat och nedgånget hus stod.Varje dag ser jag något nytt på cykelturerna. Äldre damer som är ute och går och som hälsar så vänligt. Barn på dagiset som ropar efter mig och skrattar. Ett gäng äldre män och kvinnor som spelar boule.
Är vintern en blind tid? Varför ser jag nu i sommarljuset sådant jag inte sett i vintras? När jag cyklar i snöoväder ser jag bara vägen framför mig. Händerna stelnar i sina grepp om styret, kinderna bränner av kyla. Och det finns inga människor ute, inga att se.
Sommaren är kollektivromanens årstid. Sommaren är därför också många plågors årstid. Snart är det stadsfestival med dunkande och mullrande musik långt in i nätterna, fylle och slagsmål.
Bild från Hangö, redigerad: U.W.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar