En första vårkänsla som var mer än en solstråle in genom ett fönster. En värme och en självklar närvaro i det länge efterlängtade. Mitt ärende var enkelt. Några brev skulle läggas på lådan som töms också söndagar. Jag skulle köpa några croissanter och ett bondbröd. Tio minuter var allt jag hade på mig, så var det dags att ta bussen tillbaka hem igen.
Jag har haft anledning att - ännu en gång - reflektera över huruvida jag alls ska ingå i några kollektiva sammanhang. Sedan jag lämnat samtliga de kollektiv där jag befunnit mig, i unga år som politisk aktivist och i vuxenlivet som skrivande människa, har jag upprätthållit ett slags kollektivt tankeutbyte på nätet. Men tidigare i vår lämnade jag både den norska och den danska hemsida jag skrivit för. Skälen var skiftande men min äckelkänsla inför den politiska extremismen avgjorde saken. Det sista lilla sammanhang som fanns faller nu sönder. Sörjer jag det? Nej, jag tror det är den enda väg jag kan gå. Jag fungerar helt enkelt ihop med andra människor. Istället måste jag vårda den ytterst begränsade krets som jag verkligen betraktar som vänner, det är män och kvinnor jag delar syn på liv och tillvaro med.
Den nya veckan inleder jag med att läsa Carl-Göran Ekerwalds biografi över Voltaire. Varje annan stund av sol kommer jag att ägna mig åt cyklandet, vandrandet och sittandet. En påse brödsmulor till fåglarna lär också gå åt nere vid Ekenabben där allt öppnar sig så vackert mot Hammarsjön.
2 kommentarer:
Vad skönt att se och läsa dig pâ benen igen.
Glad för din skull att du kan cykla igen efter en sån jävla pärs. Det kommer att dröja för mig ett tag innan jag kommer loss på simma/cykla-livet. Som jag älskar. Men det kommer...till sommaren.
Skicka en kommentar