Från Black Country och Absolut Sverige.

Dudley, West Midlands.

I veckan som gick publicerade jag en större reportagetext från Black County, West Midlands i England, hos Document i Norge och Snaphanen i Danmark. Bland de intressanta kommentarer jag fått vill jag särskilt fästa uppmärksamheten på en norsk läsare som skrev: "I min pure ungdom bodde jeg først i Daraston, før jeg flyttet inn til Anne and George i Wolverhampton. Året var 1964. George var stolt som en hane, for han jobbet hos Good Year hvor han laget dekk til F1. Han tok meg med til the Works for å vise meg. I 1964 var England British. Det var en og annen "Wog" (Western oriental Gentleman) å se, et par sikher, men ingen pakistanere preget gatebildet og ingen på fabrikken hvor jeg jobbet." Och: " Det hele var British. Slitne, enkle, snille og vennlige mennsker som synes det var hyggelig med en norsk lad som kollega. Det var et samhold mellom gutta på gølvet og de tok meg med på Pub for å drikke lunket mørkt øl. (Yach) Og, uansett rang i samfunnet: Alle hadde nypussete blanke sko."

Jag tror att många äldre människor kan berätta liknande saker om de besökt England före islamismens insteg i det brittiska samhället. Den förvandling som pågår sedan flera årtionden är nu så omfattande och så radikal att den präglar hela städer och landskap. Kanske är West Midlands särskilt utsatt. Och ändå finns det inget där som skiljer sig från utvecklingen i resten av landet.

*

Ungerska Jobbik. Fascism på marsch.

Att diskutera denna samhällsförvandling är nödvändigt. I vårt eget land var det länge tabu och kritik mot islam kan ännu idag stämplas som ett "hatbrott". Vi vet att det är en lögn. Och vi tror oss veta att sådana stämpling ska försöka skyla över det faktum att vi ser resultatet av 40 års felslagen politik. I Danmark kan man diskutera. Och jag har därför alltmer kommit att vända mig dit för information. En av många ambitiösa journalister heter Mikael Jalving. I februari kommer hans bok Absolut Sverige. Jag har sett fram emot den, därför att danska ögon på vår konsensuskultur kan vara välgörande. Men när jag nu ser att Jalving ska framträda på ett seminarium hos Nationaldemokraterna börjar jag tvivla på hans omdöme. Förstår han inte att hans bok blir död i Sverige om den på minsta lilla sätt kan kopplas till denna antisemitiska sekt, som har ungerska Jobbik som broderparti? Jag har skrivit till Jalving och vädjat om att han ska avstå. Men det gör han inte. Han betraktar istället kritiken mot framträdandet som "extremt svensk". Det visar att han inte förstått innebörden av sitt handlande och det är djupt tragiskt. Inte minst visar det att han inte förstår vad kopplingen innebär för ett debattklimat där man allt som oftast försöker hävda att varje form av kritik innebär en "extrem" ståndpunkt. Jag menar att det måste bli tvärtom: att kritiken mot islamismen och gettopolitiken är fullt legitim och att den måste tas på allvar framför allt i det öppna, demokratiska samtalet. Jalving bidrar till att förhindra en sådan utveckling.