Giono var okänd för mig fram till 2006. Året därpå fick jag i present också den tjocka volymen Joy of Man´s Desiring.
I Kullen inleds den svit böcker som mot bakgrund av grekisk mytologi skildrar livet i en liten by. Det som utvecklas i berättelsen är ett slags skräck för naturens egna krafter. Sinande brunnar, jakten på vatten och slutligen den våldsamma branden som skövlar skog och mark på bergen blir här den konkreta upplevelsen av Pan. Man kan höra honom spela i själva växtligheten, ty i Gionos by är det blad och vajande säd som sjunger eller låter, diffust men för människorna alltid klart och tydligt.
Det märkliga med Gionos berättelse är att själva språket fascinerar. Ibland glömmer jag rentav bort skeendet för sättet att beskriva det:
”Redan knastrar det i skogarna därnere. Ett knivblad av vind glider in mellan Lures väggar, skär sönder röken. Lågorna stänker upp som ett vredgat hav. Himlen fraktar ett tungt regn av brinnande pinjebarr. Pinjekottarnas smällande flykt drar blodstreck genom röken. Ett jättemoln av fåglar stiger rakt upp, mot den bitande höga luften, berusar sig på ren vind, sjunker tillbaka, stiger upp igen, virvlar, skriker. Eldhavets fruktansvärda andedräkt för med sig hela fågelvingar, losslitna, ännu blödande, som roterar likt döda löv.”
Så ser det ut, hans språk. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till översättaren Jan Stolpe, för det här är ren poesi också på svenska, en poesi som saknar varje kliché, som är personlig, originell och bildmässigt fyndig. Vem hade kunnat tänka sig att pinjekottar drar blodstreck genom röken? Giono kunde och han vet hur man återger den flykten.
Förlaget presenterar Kullen så här: "I ett av de fyra övervuxna husen i den ödsliga provensalska byn på kullens sluttning ligger gubben Janet på sitt yttersta. I sin krafts dagar besatt han en trollkraft som fick byn att blomstra. Nu yrar han hemlighetsfulla oroande ord. Snart följer olyckor slag i slag, en förbannelse tycks vila över byn. Kullen (1928) är den första av tre romaner i trilogin Pan, där Giono hyllar det karga, storslagna provensalska landskapet och människans nära samspel med naturen."
Mannen som planterade träd kom i svensk översättning 2006.
4 kommentarer:
Du nævner Jan Stolpes oversættelse som poesi:
En ting jeg altid giver mange tanker under min læsning af bøger oversat fra fremmedsprog: hvem har oversat? kommer den rette, den oprindelige tanke og tone med? eller tager oversætteren sig friheder!
Kan jo ikke gøre meget ved det, men har altid ønsket mig at kunde læse flere sprog, end det er mig forundt. Og dansk er i sig selv et lille sprog, så mindre mængder af litteratur er oversat til mit modersmål.
Søger Jean Giono i dansk oversættelse, finder kun "Husaren på Taget", antikvarisk. Oversætterens navn er ikke nævnt...
Hanne, idag fick jag ett utskick från författarförbundet som handlar om just detta. Översättarna ser sig fortfarande som osynliga och i allt för liten grad uppskattade för sitt arbete.
Fast idag står översättarens namn alltid i de svenska utgåvorna, allt annat vore en omöjlighet.
Jo, i bogen står oversætterens navn også i alle danske udgivelser, men sjældent eller aldrig i bogkataloger og på nettet. På den måde køber du 'katten i sækken', når du - som jeg oftest gør - køber på nettet.
Det er sandt, at oversætteren sjældent påskønnes efter fortjeneste.
Det har du alldeles rätt i Hanne, det finns t.o.m. förlag i vårt arma land som på sina hemsidor "glömmer" sätta ut översättaren, som om Emerson eller Vergilius skrev på svenska direkt!
Skicka en kommentar