 |
| Vid Klagomuren. Foto: T. Nydahl |
Idag har ett dussintal människor angripits i Jerusalem av unga palestinier., både män och kvinnor. De är nedhuggna och allvarligt skadade. Flera olika attacker har ägt rum. Det är också i Tel Aviv och småstäder runt om i Israel som dåden sker. Och det är sannerligen inte bara israeler i uniform som blir utsatta.
Ett par saker är uppenbara: liksom vid första och andra intifadan ser vi framför allt unga palestinier som säger sig ha fått nog, de vill inte behandlas som andra klassens medborgare inne i Israel eller som offer för en militär ockupation på Västbanken. Det är också uppenbart att Israels styrande totalt misslyckats om man betänker att de arabiska medborgarna i landet formellt lyder under samma lagar och samma villkor som den judiska majoritetsbefolkningen. Frågan är hur man ska beteckna ett sådant misslyckande: är det en medveten politik som har en underliggande agenda (att driva landets araber att frivilligt lämna det eller att få dem att ge upp sin egen identitet?) Det är ingen konspirationsteori utan en fråga jag baserar på läsningen av flera israeliska forskare som menat att den enda rimliga framtiden vore någon form av civilisatorisk konsensus mellan judar, araber, beduiner och andra som delar det israeliska medborgarskapet. Tyvärr gäller för Israel samma fakta som för oss i det europeiska västerlandet: den sekulära civilisationen verkar nu inte ha en chans mot diverse religiöst präglade, isolationistiska eller sekteristiska projekt. Medborgarskap kommer i andra hand, religion och präglande "gud" i första. Kanske är det just därför så att islams väckelse, skapandet av IS och kalifatet, de totala katastroferna i länder som Irak, Syrien, Jemen och andra, också inspirerar de unga israeliska araberna i den heliga jihad mot judarna?
Oavsett hur man ser på skeendet måste man hålla i minnet att hela arabvärldens muslimer deltar i denna Jihad, kanske den blodigaste i hela vår livstid. Jihad är där uttryck inte för en individuell frihetssträvan utan för en kollektiv, på religion, religionspolitik och etnicitet grundad offensiv mot varje "otrogen". Judarna är förstås, liksom kristna, ateister och andra ur ett sådant perspektiv att betrakta som Islams främsta fiender. Och därefter behandlas vi, alla och på samma grunder. Att det judiska folket byggt en egen nationalstat där de har sin grundläggande historia har aldrig accepterats ur det perspektivet. Och Israel har aldrig - och jag menar verkligen aldrig - givits möjligheten till internationellt erkända, säkra gränser. Det som finns idag är en "gröna linjen" som använts som förhandlingsbud, ett ockuperat Västbanken, ett otal mer eller mindre aggressivt präglade bosättningar som förvandlat palestinsk mark till en månghålig ost, och en palestinsk befolkning inne i Israel, väl förtrogna med både det israeliska samhället, en mer eller mindre västerländsk kultur och en frihet som i alla fall teoretiskt sett kunnat vara starten för både en kvinnlig frigörelse och ett liv mindre styrt av stam- och klantänkande. Men islams kraft är starkare än så, det är uppenbart.
Jag har många gånger gett uttryck för en djup pessimism. Det jag läser om idag bara förstärker den akuta krisens svartsyn. Det finns inga som helst tecken på att detta skulle kunna vändas till något positivt. Absolut inga.
7 kommentarer:
Judar är ju inte direkt kända för att vara smidiga, diplomatiska, inkännande, osv.
Historien upprepar sig ständigt i det att resultatet på judarnas verksamheter blir detsamma.
Så här får man naturligtvis inte skriva men det är ett historiskt faktum att judar redan blivit utkastade i 109 länder.
Det kanske börjar bli dags att identifiera problemen.
Det går inte att som palestinierna gör leva i judars närhet.
De tar alltid över, och lägger under sig.
Så frågan blir, skall vi fortsätta låtsas om att detta inte är ett problem eller tänka i konstruktiva termer.
Gör man inte det håller jag med att inget hopp finnes.
En mentalitet är inget man förändrar i en handvändning.
Fast nu kom jag och tänka på den ryske vetenskapsmannen som bara avlade på de snälla rävarna.
Redan efter ett par generationer blev inte bara alla rävar snälla utan började ändra sitt utseende, han påstog därefter att Darwin haft fel när han påstog att sådan utveckling tar lång tid.
Sök på den tama genen.
Hur agerade judarna i 30-talets Tyskland Unknown?
De och en hel värld kunde konstatera att det inte handlade om en omförmåga att smälta in utan om en ovilja att sluta sig samman och sätta sig till motvärn!
Att tåga in i kz-läger är väl smidigt, diplomatiskt och en akt av medgörlighet eller?
Detta trauma är den direkt orsaken till att Israel har utvecklat ett starkt försvar, troligen härbärgerar kärnvapen - ett innehav som f.ö. hindrat supermakterna från att starta ett tredje världskrig - och erkännes, går hårt fram.
Ditt och mitt blodsystem förhandlar inte med bakterieterrorister utan gör processen kort med dem eller hur?
När Transjordanien, Egypten och Syrien anföll Israel på bred front 1948 var budskapet till de araber - som nu betecknas som palestinier - att de skulle hålla sig undan, för att efter slutmassakern på det judiska folket kunna återkomma till ett utplånat Israel.
Judarna har gjort det fantastiskt i Europa och senare i USA.
Att man sett snett på judar genom historien hänger ihop med religösa fantasier och religiöst grundade fördomar.
Lars-Erik Eriksson
Tack Lars-Erik, för dina ord i rättan tid. Jag uppskattar att du säger emot.
Att skylla århundradens fördrivningar, massakrer och förintelseförsök på offren blir groteskt.
Problemet i Israel är i första hand ett nationellt problem, eller som Amos Oz brukar uttrycka det: "en strid om mark, en kamp mellan rätt och rätt."
Vi européer har behandlat det judiska folket på ett skamligt och förfärligt sätt genom århundradena. Nu bistår vi de arabiska judehatarna med att bygga upp islamiska samhällen i vårt eget land, vilket gör det allt svårare för judar att leva i Sverige (lär av exemplet Malmö). Ska vi också inför det hotet säga: "De tar alltid över, och lägger under sig." Nej, det förhåller sig precis tvärtom!
Tack själv Thomas.
Din bloggtext som vanligt nyanserad med spets.
Unknowns kommentar, ja, jag tycker den är sorglig.
Inom Transaktionell analys definieras fördom som en av tidigare generationer ärvd bild mottagaren inte behandlat och därmed gjort till sin.
Lars-Erik Eriksson
Jag har varit i Israel, året var 1977.
Innan den resan hade jag överhuvudtaget ingen uppfattning om judar utom det man fått inpräntat i skolan o pressen hur dom hade haft otur och blivit förföljda och på så vis konstruerat en förklaringsmodell, en efterhandskonstruktion.
Vad som inte framgår av mitt tidigare inlägg är att jag egentligen var ute efter en modell där judar o gojer skulle leva separerade.
Vi kan ju tydligt se hur dåligt det går för judar att leva samman med andra semiter, palestinierna.
Detta är inte fördomar, det är enkel iakttagelseförmåga, det fungerar inte!
Jag noterar att jag har en lösning, kom gärna med en bättre!
Du är inte den första som påstått sig ha lösningen. Det fanns ju t.om. en herre som presenterade "den slutgiltiga lösningen". Det var säkert judarna själva som låg bakom den, eftersom de inte kan leva samman med andra. Jag finner dina kommentarer obildade och vedervärdiga.
Vill minnas att det var Edward Said som skrev:
För att fred skall bli möjligt måste palestinierna börja se judarna som människor!
Från oväntat håll måste jag erkänna, och oväntat skarpt, men inte desto mindre en uppfattning jag delar.
Jag är i varje fall övertygad om att den dag som palestinierna lägger ned vapnen, flitigt utbildar sig, söker jobb i Gaza, Västbanken och i Israel, så kommer den israeliska fredsrörelsen att få stöd och ökat inflytande.
Israels ledning är tuff, den starka parten, ja, men de har inte nyckeln till freden i sin hand, och inga utrymda bosättningar i världen kommer att blidka Hamas och bindgalna antisemiter.
All varaktig förändring kommer inifrån.
Om det är någon del av världen som skulle behöva den radikala feminismen i väldiga tsunamis så är det väl ändå den muslimsk-patriarkala?
Lars-Erik Eriksson
Skicka en kommentar