The Telegraph uppmärksammar John Lennons 75-årsdag.
Det är en fin och skruvad text som träffade mitt hjärta. Detta är ju inte bara
en födelsedag utan också en påminnelse om att det är 35 år sedan han brutalt
mördades. Hans liv tillsammans med Yoko Ono blir man också påmind om en dag som denna. Sången jag valde och som finns på video längst ner var en av de sista, de där dagarna när han återkom och alla vi som vuxit upp med honom varit och köpt Double Fantasy i vår ordinarie skivbutik, och månader senare, med alla sångerna och inte minst Woman inövade och redan en del av våra unga liv, steg av en buss på Lantmannagatan i Malmö, där kvällstidningarnas rubrik skrek det som var så svårt att förstå, att han ryckts bort mitt i sin gärning. Så det finns skäl att läsa Telegraphtexten:
Receding silver hair tied back in a stringy pony-tail; thick glasses perched on his thin nose, a wiry old man steps creakily into the spotlight, blinking into the vast space where an audience roar their love. It is John Lennon, veteran rocker, political activist, acclaimed author and winner of the Nobel Peace Prize for his role as figurehead of the anti-war movement that did so much to heal global wounds during the first turbulent decade of the 21st century. What would he say, what would he play on this, the occasion of his 75th birthday at Madison Square Garden? Would the spotlight come up on a white piano, with some sharp words about how this song remains as true as when he wrote it in 1971, while the opening chords to Imagine ring out? Might he cheekily congratulate new Labour leader Jeremy Corbyn on the size of his marrow and strum Working Class Hero on acoustic guitar? Perhaps he would invite “an old girlfriend” to share the moment, with Paul McCartney entering stage right, so they could play the first song they wrote together back in 1957, One After 909, thrilling to the simple pleasures of throwaway lyrics and perfect harmony: “I said move over once, move over twice, come on baby don’t be cold as ice.”
