Mardrömmen

Tobbes paradis utanför Tollarp. Foto: Astrid Nydahl

I natt träffade jag Tobbe. Han kom i bil tillsammans med andra människor. Under armen hade han några LP-skivor, en av dem med grekisk musik som han sa att han fått av Astrid.

Jag berättade att vi hade begravt honom och att allt måste vara ett missförstånd. Då log han och sa: "Vissa saker måste man ordna upp efter sig."

Jag försökte i mardrömmen, logiskt och lugnt, finna en förklaring på hur det var möjligt och jag ställde mig frågan om man kunde vara "partiellt död". Så hemsk kan verkligheten vara i drömmen.

Tobbe var ledsen att vi sålt hans hus, men han fick ett rum hemma hos en syster. Han hade inga ägodelar kvar, bara de kläder han kom i. Men han verkade glad. Han såg sig omkring, rufsade syskonbarnen i håret, skrattade precis så som jag minns.

Han ville spela den grekiska musiken för mig. Jag tyckte om den. Och så sa han: "Jag visste att Astrid skulle ge mig bra musik". Jag ifrågasatte inte ens att den var en LP. Men det hade säkert att göra med att Tobbe vårdade sin LP-samling, där fanns ju gamla Beatlesskivor, Tom Waits, Bob Marley och den svenska proggen.

Jag vaknade med en stor sorgkänsla. Kände mig förvirrad men samtidigt lättad över att ha fått träffa Tobbe en liten stund.