Vi satte oss vid Ekenabben. Inte en människa. Löv som sakta singlade mot marken. Höstens ombyte av dräkt. Tankar i förtvivlans djupaste träsk.
Imorgon sätter de gravstenen på Tobbes grav. På lördag är det ett år sedan han valde att lämna det jordiska livet. Jag orkar inte vara med där. I stillhet vårdar jag minnet av min son, minns hans livsglädje - och hans sjukdomshelvete.Tobbe ser mot mig här på skrivbordet varje dag. Ibland vill jag säga något till honom. Inte förrän sent i somras förmådde jag radera hans mail- och gatuadresser. Hans telefonnummer finns kvar och jag har många gånger fått strypa impulsen att ringa honom.
Läser om Henning Mankells död. Det är mindre än en vecka sedan jag läste den stora intervjun med honom i GP, där han bland annat berättar att han skrivit en intervjubok med nattsköterskorna. Det är en fin gest som han kommer att minnas för. Jag reser inga monument över de döda. Men jag minns med glädje den tid då Henning (då bosatt i Norge) och jag båda deltog i den bitvis dogmatiska och totalitär diskussionen om litteraturens roll. Vi var väldigt unga då. Han några år äldre än jag. När han började skriva deckare slutade jag intressera mig men kom gärna till berättelserna i filmform. Några av dem, inte minst de brittiska inspelningarna, är mycket sevärda med sin skånska dimma och melankoliska ton.
Bilder: Astrid Nydahl 5 oktober 2015.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar