Fascist och rasist hit, fascist och rasist dit - en urgammal sed

Foto: Astrid Nydahl

Vår tidsepok har ett stort behov av att stöta bort och ut kritikerna av den förda politiken. Två begrepp dominerar: "rasist" och "fascist". Begreppens tomhet är ofta uppenbar. Det ger mig skäl att påminna om vad den store Solsjenitsyn en gång skrev i sitt livsverk Gulagarkipelagen. När man läser det slås man av att vissa företeelser tycks tidlösa.

” – Jaså, ni  är fascister? Är ni fascister allihop? undrade förhoppningsfullt några fångar, som närmade sig oss. Så snart vi bekräftat, att vi var fascister, skyndade de iväg. Vi var inte längre intressanta för dem.

(Vi vet redan att fascister är öknamnet på 58:orna, de politiska: ordet har myntats av de skarpögda blatnyje, de vanliga förbrytarna, och har i högsta grad vunnit översåtarnas gillande; en gång i världen var öknamnet KR-ARE, kontrarevolutionärer, en bra beteckning, men det hade mist sin fräschör och det fanns behov av en träffsäker beteckning.)” 
Alexander Solsjenitsyn: Gulagarkipelagen, del 3 Dödsarbetslägren, ur kapitel 6, ”Det har kommit fascister”, översättning av Hans Björkegren.

Hos Lars Vilks kan man nästan dagligen, men särskilt i den här texten, studera fenomenet. Det är, som han visar, tidlöst i den meningen att varje epoks härskande klass har behov av att brännmärka sina kritiker. Idag är det svårt att finna en riktig rasist, om man inte letar i de mörkaste vrårna, men betydligt lättare att brännmärka varje kritisk synpunkt som sådan. Begreppet fascist har dammats av bra länge nu, men särskilt sedan 2010 då en märkbar förskjutning i det svenska partiväsendet och riksdagen ägde rum. De fem år som gått har inte gjort det enklare för maktens megafoner, men de har funnit att knepen fortfarande fungerar. 

Ropa fascist högt och du får genast en anhängarskara. Ropa rasist ännu högre och du kan räkna med att en tid framöver ändå sitta trygg i den båt som får allt större slagsida men hittills inte sjunkit. Det viktiga i sammanhanget är att du ska använda orden så att ingen frågar dig vad du menar; alltså med beslutsamhet och spelad eller äkta övertygelse. Fascist och/eller rasist är ju var och en som inte delar din uppfattning. (Jag har tidigare gjort ett försök att reda ut begreppen med lite historiska perspektiv).

Europa befinner sig i gungning nu. Kontrarevolutionär är förstås verkligen den som säger nej tack. Det borde således vara ett hedersord. Men som Solsjenitsyn visade duger det inte mycket till. Reaktionär är annars den stämpel som saknar bäst-före-datum. Hur återupprättar vi ordens verkliga betydelse? Hur återtar vi dem, så att de betyder det de ursprungligen avsåg att betyda? Genom att använda dem med måtta och att aldrig kasta dem efter människor som glåpord eller förslappade klichéer.