Svetlana Aleksijevitj - mycket bra val!

The Nobel Prize in Literature for 2015 is awarded to the Belarusian author Svetlana Alexievich "for her polyphonic writings, a monument to suffering and courage in our time".

Den 24 september 2012 skrev jag:

Har man läst Bön för Tjernobyl så vet man också något om Svetlana Aleksijevitjs stil och metod. Man går inte oberörd från hennes texter, tvärtom sugs man in i dem, som om allt var en fråga om liv eller död också för läsaren. Hennes berättelser i skuggan av Tjernobyl är i själva verket en bok om de djupast liggande mänskliga egenskaperna och hur livet gestaltar sig efter katastrofen.

Svetlana Aleksijevitj föddes i Ukraina 1948 och är uppvuxen i Vitryssland (Belarus). Hennes nya bok Kriget har inget kvinnligt ansikte. En utopis röster, har en märklig historia. Den utgavs i en censurerad upplaga redan 1984, men den kompletta utgåvan kom först 2004 och det är den som den nu till svenska översatta boken bygger på.

Foto av Margarita Kabakova från Ersatz förlag

Hennes gigantiska projekt går ut på att intervjua kvinnor som stred i Röda armén. Det är ingen lätt uppgift, eftersom kvinnorna är mindre benägna än männen att tala om helvetet i striderna, ja också för att de nedvärderades och valde att tiga. Boken blir därför också en oerhört stark rundmålning av hur det sovjetiska samhället fungerade, hur dess hierarkier såg ut, vilken kvinnornas plats och roll var och förblir. Men det är också en mycket handgriplig skildring av grymheter och våld, ibland så starka och mäktiga att man tvingas lägga ifrån sig boken en stund.

Svetlana Aleksijevitj har lagt upp boken så att intervjuerna – kvinnornas berättelser – återkommer mellan kortare eller längre avsnitt ur sin egen dagbok. Det är där hennes personliga infallsvinklar blir så tydliga och man förstår att detta arbete är allt annat än slentrianjournalistik.

”Jag träffar på fantastiska kvinnliga berättare – i deras bästa levnadshistorier finns stycken som kan mäta sig med de bästa sidorna i den klassiska litteraturen. Där kan människan alldeles tydligt se sig själv: såväl uppifrån – från himlen, som nerifrån – från jorden. Och där kan man följa hennes väg, såväl uppåt som neråt – från ängel till djur. Hågkonsterna är inga känslosamma eller sakliga beskrivningar av en försvunnen verklighet – de är en återfödelse av det förgångna, som får tiden att vända. Men först och främst är det skapelseakter.”

Lite längre fram skriver Svetlana Aleksijevitj:

”Jag avlyssnar smärtan (…) Jag tänker på lidandet som den högsta formen av information, eftersom det står i förbindelse med hemligheten. Med livets hemlighet. Hela den ryska litteraturen handlar om detta.”

Och:

”Vad är det för människor – är de ryska, eller är de sovjetiska? De kan vara båda delarna: de var sovjetiska, men dessutom ryssar, eller vitryssar, ukrainare, tadzjiker… För visst har hon ändå funnits – sovjetmänniskan. Sådana människor tror jag aldrig mer att det kommer att finnas, och det har de redan själva insett. Till och med vi, deras barn, är annorlunda. För att inte tala om barnbarnen… Men jag älskar dem. Jag beundrar dem. De hade Stalin och Gulag, men de hade också Segern. Och det vet de.”

Här finns en mycket konkret plattform för Svetlana Aleksijevitj. Det är inte bara med respekt utan också med beundran hon närmar sig dessa kvinnliga frontsoldater. Hon vet vad de åstadkommit, och på samma sätt som en fransman eller en amerikanare kan känna stolthet över segern i kriget mot Hitlers Tyskland, kan förstås en sovjetmänniska göra det. Skillnaden är den att man i Sovjet, och i dagens Ryssland stavar den med stort s: Segern. Människorna Svetlana Aleksijevitj söker är förstås märkta av alla förtryckets år, av förödmjukelserna. Hon sammanfattar med orden: ”Jag söker efter små människor som är stora.” Och det är sant som hon säger, att ingen kan ta ifrån dem deras seger.

Berättelserna i boken är var för sig mycket olika. De handlar naturligtvis om stora umbäranden, lidande och död, men det finns något annat, som hon lyckas locka fram ur veteranerna, något som handlar om stolthet, gemenskap, nödvändigheterna i krig.

”Om jag inte blivit förälskade under kriget tror jag inte att jag hade överlevt. Kärleken var en räddning” berättar Sofija Krigel som var sergant och prickskytt. Partisanen Fjokla Fjodorovna berättar: ”Jag har alltid trott.. Jag trodde på Stalin… och jag trodde på kommunisterna (…) I två år stred jag som partisan” innan hon kommer in på den fasansfulla historien om hur man amputerade båda hennes ben ute i fält. ”Mitt språk har blivit kvävt av samma kramper som håller på att kväva mig. Om natten ligger jag vaken. Det är alldeles tyst, och plötsligt minns jag. Jag håller på att kvävas. Jag skakar av frossbrytningar” berättar Anna Petrovna Kaljagina som var furir och sjukvårdsinstruktör.

Kanske är det ändå några få ord från fänriken och chefen för en ingenjörspluton, Stanislava Petrovna Volkova, som jag kommer att minnas bäst: ”Jag minns att vi var sorgsna. Vi gick omkring och var sorgsna hela tiden…”

Männens krigsberättelser har vi läst många av. Därför är denna unika bok ett måste. Kvinnornas berättelser är annorlunda. De gör känslan inför kriget så mycket starkare, en äckelkänsla och en motvilja mot allt det som ibland romantiseras och heroiseras. Svetlana Aleksijevitj har skrivit ett omistligt verk.

Och den 12 augusti 2013 skrev jag:

Det finns bara en författare som skriver så här, hon heter Svetlana Aleksijevitj. Jag har läst det jag kommit över av henne. Här i bloggen föregående volym på Ersatz förlag, Kriget har inget kvinnligt ansikte. Och förstås har jag läst Bön för Tjernobyl. 

Nu kommer Tiden second hand, en drygt 650 sidor tjock örfil åt historien och utopin, så skickligt översatt till svenska av Kajsa Öberg Lindsten (jag tänker inte minst på alla de pyttesmå nyanserna i människors sätt att tala och uttrycka sig som hon får att låta precis mitt i prick på svenska!).

Aleksijevitjs stil är alldeles egen. Det är som jag skrev inledningsvis bara hon som behärskar den. Hon har två talanger som hon förenar till en: journalistens och den skönlitterära författarens. När hon reser runt i det gamla sovjetiska imperiet för att lyssna och lära tycks hon också ha stenografens gamla förmåga att skriva ner, att anteckna, lika snabbt, impulsivt och flödande som människor pratar - ofta i mun på varandra. Aleksijevitj har tagit på sig en i det närmaste omänsklig uppgift: att göra den sovjetiska, totalitära utopin och dess förverkligande i skräck, terror och armod, begriplig både för henne själv, de forna sovjetmedborgarna som läsare och oss andra, vi som får ta del av erfarenheten och lärdomen i form av översättningar. Även om jag nu själv sedan tidigt 1970-tal läst såväl fack- som skönlitteratur om "realsocialismens" tillkortakommanden och övergrepp tycker jag ändå att jag av Aleksijevitj lär mig något mer, djupare, ja kanske också något som är fundamentalt viktigare. Aleksijevitj har en förmåga att i ord skapa den sorts bilder som också avger dofter, röster, klanger. Här möter vi Sovjetunionen som en enda stor tragedi. Den formar ännu människor till att tro att det finns "ett ryskt öde" som mer eller mindre tvingar dem att längta efter en ny stenhård despot av Stalin-klass och ett krig där ryssen kan göra sig gällande. För så säger människor till henne: det vi ryssar är bäst på är krig. Men demokrati, det vill vi inte ha. Vad är det mer än kaos, fattigdom, rövarekonomi, förfall? Och för varje sådan röst tänker jag: vem är jag att döma? Klart jag förstår deras bitterhet (tror mig förstå). Jag har ju mött människor från forna diktaturer i mitt liv. De längtar ofta tillbaka. Till Enver Hoxha. Till Salazar, Franco eller Mao. "När det var ordning och reda och rent på gatorna". Ja, vem är jag att döma?

Läs den här boken. Man måste läsa den, därför att det efter läsningen alltid blir omöjligt att säga att det var ordning och reda. Inga försök att förverkliga politiska - eller religiösa - utopier eller totalitära tankesystem har slutat på annat sätt än detta.

Förlaget skriver:

»Alla talar om Sovjetunionens fall, men vad ett imperiums sammanbrott egentligen innebär, det förmår bara en författare som Svetlana Aleksijevitj skildra. Hon ger röst åt dem som hamnade under hjulen i det postsovjetiska kaoset, och upp stiger en kör som hämtad ur antiken – men scenerna utspelar sig i dag, i det begynnande tjugohundratalet.« Karl Schlögel

Sovjetunionen. Det började med drömmar om en ny människa, som skulle formas av de kommunistiska idéerna. I stället kom hon att präglas av krig, läger och umbäranden, men också av höga ideal och vardagens socialism. Hon levde i ett mäktigt imperium, älskat och fruktat världen över, men en dag gick det under och kvar blev bara sovjetmänniskan, som plötsligt kastades ut i en osäker och obegriplig tillvaro.

I över tjugo år har Svetlana Aleksijevitj rest runt i de forna sovjetrepublikerna och sökt upp kvinnor och män med olika bakgrunder och erfarenheter. Hon har pratat med förlorarna – gästarbetare, barnhemsbarn, anhöriga till självmördare och många, många andra. Av tusentals röster har hon skapat ett körverk om livet i den socialistiska utopin, om kaoset som följde – och om det tilltagande politiska förtrycket av i dag.

Tiden second hand ingår i Utopins röster, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten ur den lilla människans perspektiv.