Patti Smith: M Train (Brombergs, översättning av Ulla Danielsson)

Höst på Landön. Foto: Astrid Nydahl

Nog är den tålamodsprövande, Patti Smiths nya bok och uppföljare till Just Kids. Den är det i ett mycket specifikt avseende, och när jag själv läst ungefär halva boken började jag undra om hon driver med sina läsare. 

Jag vill ge er exempel på fraser som återkommer på var och varannan sida: ”Reklamtexten: Det himmelskt goda kaffet”, ”…beställde in svart kaffe”, ”steg upp tidigt och beställde upp kaffe”, ”Jag lagade mitt kaffe…”, ”köpte en mugg svart kaffe”, ”verkade vara centrum för kaffeförsäljningen” etc. 

Är det tröttsamt, enahanda? De få exemplen är ingenting jämfört med boken. Ska man läsa den får man stålsätta sig. Vid sidan av allt kaffedrickande och kaffespillande och cafésittande så är det en oändlig rad banala sittanden och ligganden vid tv-apparater som visar deckar-serier. Är en människas kaffe- och deckarbehov så intressant att det måste ösas ut över sidorna i en vackert bunden och tryckt bok? Det tror jag inte. En kompetent förlagsredaktör skulle rimligen ha bett Patti Smith att återkomma med ett stramare manus, där existentiellt viktigare aspekter av hennes livserfarenhet fått prägla texten.

Jag har väldigt svårt att förstå hur det kunnat bli så här. Med Just Kids visade Patti Smith att hon verkligen kan skriva. Med sin skenbart enkla prosa trollband hon mig i berättelsen om sitt eget unga liv och om vägen in i New York-kulturen, litteraturen, konsten och musiken. 

Nu känns det som om det är en annan människa med samma namn som skrivit M Train. Den är banal, den är i sina bästa stunder glimtar från intressanta möten, men för det mesta också övermåttan flummig och lite pubertal i sin ton. Jag förstår det uppriktigt sagt inte. Av en fin berättare finns det kvar en krönikör som tror att varje vardagshandling intresserar resten av världen och som med sina samtal med ”besjälade” skosnören försöker verka djup men bara låter som en övervintrande hippieflummare. Det var en sorglig erfarenhet. Jag sluter boken och tar fram Just Kids. Den måste jag läsa igen, för att inte bära på ett intryck av Patti Smith som i bästa fall bara blir en fråga om humör och smak, eller i sämsta fall en rättvis bedömning av en bok som inte håller vad den lovar.

Jag ser för övrigt att en av recensenterna i den svenska pressen jämför Patti Smith med W.G. Sebald för att hon har bilder i boken (liksom han). Det är både genant och dumt, men det säger något om den nya gruppen av "litteraturkritiker" som nu befolkar vår sammanslagna pressvärld, den som kräver allt större likriktning och allt mer utslätad nivå på "bildningen". Bilder i boken hade också Elsa Beskow, men ingen har ännu jämför henne och Smith.

Här recenserade jag Just Kids den 28 oktober 2010.