Anders Björnsson: I Bildts tid - och andra nedslag i tidskrönikan (Celanders förlag)

Det kanske låter som en kliché men jag säger det ändå: det finns, mig veterligen, ingen svensk författare som skriver som Anders Björnsson. Han har en stil och en ton som ter sig fullständigt främmande i den svenska kören av alltför samstämmigt och alltför ensidigt författarskolepräglade män och kvinnor, och inte ens i hans egen generation finner jag fler än en handfull som på ett möjligen liknande sätt präglas av originalitet och egen stil/ton.

Med det sagt vill jag visa lite av vad hans nyutkomna bok I Bildts tid är. Den påminner, i varje fall i sin första längre tredjedel om de tre volymerna Mosaiker (två av dem finner ni länkar till nedan), men har också något annat i de två avslutande delarna. Björnsson säger själv att boken har tre avdelningar därför att han ville skriva i dialogform och att brevet därmed var "den litteraturart som ligger närmast." Men så fanns det andra där, det som kunde "övergå i analys". Lustigt nog är det den längre texten som fått ge boken titel som mest faller utanför resten av materialet, och som rentav känns lite småtråkigt ointressant i sina betraktelser av en rad svenska statsministrar. Men vem kan göra Bildt så intressant att han kan ställas bredvid en Erlander eller Palme?

Nog sagt om detta. Björnssons nya bok börjar med en mycket lång "första krönikeboken" där varje text har en tillägnan (med några få undantag). De flesta av namnen i dessa känner man förstås igen, fast ibland blir man konfunderad över hur textens innehåll anknyter till personen/personerna den tillägnats. Dessa texter är korta. I strikt mening är de meditationer över livets förgänglighet, och de kretsar kring enskilda människoöden, kring musik och kompositörer, kring litteratur och författare, och av reflektioner kring det egna livets tillkortakommanden och erfarenheter. Ibland också porträtt av människotyper, som i citatet nedan. Alltsammans mycket spirituellt, och som jag skrev inledningsvis, med en alldeles egen stil och ton.

"En kättare ser sig som en framstegets man. Han blir inte road av att den progressiva linjen från upplysningen och framåt blir misstänkliggjord för att vara upphov till alla möjliga brott mot mänskligheten. Förbrytelserna är att ducka och att tiga. Han kan vara oerhört anspråksfull, hålla sig till vetenskapliga kriterier när han talar om samhället, han ränner inte jämt och ständigt på biosalongen, i konsertsalar.

När såg du renegaten senast göra ett hederligt handtag, ta ett självständigt initiativ? Han deltar inte i kollektiva aktioner, inte i trädgårdsarbetsdagar. Han har utfört en handling som han inte är beredd att ta ansvar för - han behöver tvärtom gynnare som tar hand om honom samtidigt som han vet att de föraktar honom.

Jag tror att han inte behärskar konsten att njuta.

Fruktar att kittet ska spricka."

En liten undran bara: är det bara ett redaktionellt misstag att texten Brutalt i denna första avdelning återfinns i en till 98% identisk version i den andra avdelningen?

Tidigare texter om Björnsson, här och här.