Foto: Astrid Nydahl |
Andrzej Stasiuk |
Leran
trampar han i, leran och koskiten. Kölden äter sig in i honom. Men att frysa är
inte värre än att komma nära människor för vilka kölden är ett dagligt
tillstånd. I enklaver som Transnistrien – erkänt av ingen, övergivet av alla –
ser han hur ett helt folk stirrar tomt framför sig i sysslolöshetens rike,
samtidigt som de verkliga tjuvarna, de svinrika, kör runt runt i sin
amerikanska jättebilar. I Albanien tycker han sig höra ett språk talat av ingen
utanför landet. Också där sitter männen på rad på fiken, med en raki och kaffe
redan på morgonen. Ingenting väntar dem. Allt är ett ingenting. Hårdkokta ägg
kan man möjligen också köpa, men det är allt. Och Stasiuk går omkring där luften är "mättad med cigarettrök och sorl och man höll ett slags orörlig helg." Nej, han romantiserar inte. Han registrerar. Det är upp till oss läsare att finna förhållningssätt.
Zigenarna möter han överallt. Hantverkare, barnrika familjer i ruckel, urfattiga, i förnedringens träsk, människor som lever med vildhundar, öppna eldar, fukt och mögel. Dessa folk , alla dessa olika folk, som lever som om tiden stått still i det som en gång var andra sidan järnridån, den sida där en ekonomiskt stiltje tyngde människor i vardagen, också alla de som skulle uppfylla femårsplanernas mål. Han reser till Ciorans födelseby, erinrar sig rader ur hans böcker, citerar dem men det för inte läsaren närmare orsakerna till först fascism och sedan landsflykt. Stasiuk är en formuleringarnas mästare själv, gång på gång frestas jag skriva ner en enskild mening, citera den, tugga på den därför att den är intill fulländning hopskruvad.
Vad mer kan man säga efter en sådan läsning? Möjligen bara det, att när han säger att han bär på ett mobilt Ungern kunde det möjligen också gälla alla de andra platserna han berättar om: allt är mobilt, men det är också flyktigt, kanske redan på väg att krossas av historien eller att bara upplösas i de där höstliga dimmorna över leran och koskiten.
Zigenarna möter han överallt. Hantverkare, barnrika familjer i ruckel, urfattiga, i förnedringens träsk, människor som lever med vildhundar, öppna eldar, fukt och mögel. Dessa folk , alla dessa olika folk, som lever som om tiden stått still i det som en gång var andra sidan järnridån, den sida där en ekonomiskt stiltje tyngde människor i vardagen, också alla de som skulle uppfylla femårsplanernas mål. Han reser till Ciorans födelseby, erinrar sig rader ur hans böcker, citerar dem men det för inte läsaren närmare orsakerna till först fascism och sedan landsflykt. Stasiuk är en formuleringarnas mästare själv, gång på gång frestas jag skriva ner en enskild mening, citera den, tugga på den därför att den är intill fulländning hopskruvad.
Vad mer kan man säga efter en sådan läsning? Möjligen bara det, att när han säger att han bär på ett mobilt Ungern kunde det möjligen också gälla alla de andra platserna han berättar om: allt är mobilt, men det är också flyktigt, kanske redan på väg att krossas av historien eller att bara upplösas i de där höstliga dimmorna över leran och koskiten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar