Lars Åberg: Fem kök och en saxofon

Torget Möllan. Inte långt från krogen Möllan. Foto: Astrid Nydahl

Lars Åberg är verkligen ingen dussinjournalist. För den som läser hans verkförteckning framgår det rätt så snabbt vilken inriktning han har. Men jag skulle vilja börja med att påstå att han har en egenskap som många av vår samtids unga journalister helt saknar. Han är bra på att lyssna. När han samtalar med en människa så framstår denna som en egen och unik röst i Åbergs text. Och så har han förstås både stil och kunskap, två andra egenskaper som i alla fall samtida dagstidningsjournalister tycks vara helt renons på. 

Åbergs nya bok heter Fem kök och en saxofon och har utgivits av Malmöförlaget Kira. Låt mig först ge ordet till honom själv:

 Fem kök och en saxofon…
      

Vad är det vi pratar om i den här boken?
      

Krögaren Staffan Asker plirar, viker armarna bakom nacken, rådbråkar minnet.
    

”Ilmar Reepalus epok,” säger han sedan. ”Och Joakim Olléns. Och Nils Yngvessons. Från betong till betong! Från enbart betong till glas och betong.”
      

Jo, de grabbarna känner man ju till. Man kan nämna fler i hyfsat modern tid: Eric Svenning, Arne Lundberg, Calle Ljungbeck, Lars Engqvist. Socialdemokratins brödraskap. Jag var mindre än ett år när mina föräldrar tog med mig från Gävle och flyttade till Malmö, och sammanlagt har jag bott i rikets tredje stad i nästan sextio år. Det är lång tid, men ändå ingenting jämfört med det socialdemokratiska maktinnehavet i stadshuset (moderaten Ollén smög sig tillfälligt in några år i början på nittiotalet). 

Socialdemokratin är en ofrånkomlig ingrediens i den malmöitiska marinad som jag har simmat omkring i.

Man skulle därmed kunna tro att Åbergs bok handlar om en krögare, hans krogar och hans mat. Jo, det gör den förstås. Men i centrum står människorna: krögaren, hans familj, hans gäster och hans närmaste krets. Men inte minst är detta en riktig Malmöbok. Och med det menar jag en bok som lyckas få syn på, hålla fast vid och sedan sätta ord på det som är Malmö; en mentalitet, en historia, en identitet. Människor har ju både historia och egenskaper. Hos Lars Åberg talar de så tydligt att detta bli mer än uppenbart.

 Jag har inte skrattat så mycket det senaste året, som jag gjorde när jag läste den här boken. Jag har haft få anledningar att skratta. Fler anledningar att gråta. Men Lars Åberg förlöser något inom mig vid precis rätt tidpunkt: mitt malmöitiska jag, det som är en människa formad av en stad. Och det sker precis när jag själv arbetar med min Malmöbok Ett barn är fött på Sevedsplan. Så märkliga kan tillfälligheterna vara.

Malmö är staden för den svenska socialdemokratins födelse. August Palm har där sagt vad som just då behövde sägas. Och mycket av det som stadens arbetarklass levde och formulerade ingår i den traditionen. Men det är så mycket mer som 100 år efter Palm har behövt sägas. Också där blev Malmö tongivande. Lars Åbergs stod mitt i den tidens flod som kunde kallas "proggen" eller "vänstern".

Det är därför inte så konstigt att människorna som träder fram i Åbergs bok har mycket med denna progg och vänster att göra. Jag läser intervjuerna med dem. Det är då det sker: jag hör deras röster, jag ser deras gester och ansiktsuttryck. En efter en kommer de:

Christoffer Barnekow, Maria Lindström, Lennart Brummer, Mikael Wiehe, Staffan Victorin, Lasse Söderberg, Fredrik Gertten, Christina Claesson, och andra, inte minst krögare och journalister, på väg in eller ut, hem eller tillbaka till ett av borden hos Staffan Asker. 

För den som inte vet: Staffan Asker drev krogarna Chez Olga, La Petite France, Möllan, Brogatan och La Couronne i Malmö. Tro inte att de var vanliga restauranger. Det var de inte. Människorna i boken - bland annat de ovan nämnda - berättar om allt det som var ovanligt: att man själv räknade ihop vad man ätit för och därefter lade pengarna på disken, att man dukade ut efter sig, att man kanske fick ta en utskällning av Möllans enmanskrögare för att man stod och hängde vid disken... och tusen andra historier. Men mest av allt är detta en bok om vad kultur är. 

Kultur betyder som bekant odling. Staffan Asker måste som krögare ha varit en odlare av atmosfär, harmoni, strid, musik, poesi, vänskaper, problem, välkomsthälsningar, allt sådant som gör människors liv värda att leva. Och som nu, vid läsning och omläsning får mig att längta tillbaka till Malmö. Om jag inte visste bättre.