Det är äntligen måndag. Bach har vaknat upp och sjunger!

Foto: Astrid Nydahl

Att Anders Bodegård är Zagajewskis svenske introduktör och översättare är en kvalitetsgaranti. Jag ska därför inte orda om tidigare diktsamlingarna och hans essäistik, utan idag koncentrera mig på denna volym, Antenner i regn (Norstedts, urval och översättning av Anders Bodegård), som innehåller dikter ur Adam Zagajewskis tre diktsamlingar Powrót (Återkomst), Anteny (Antennerna) och Niewidzialna reka (En osynlig hand).

Man behöver bara läsa urvalets första dikt för att veta var man befinner sig. Den heter Sekelslut, och börjar så här:

”Men vad betyder det – att vara död?
Det är decemberkväll, snart inträder sekelslutet,
mörkt och stilla,
makligt läser jag dikter, beskådar bokryggarna
på hyllan, fotografierna.”

Tonen är inte att ta fel på, här finns Zagajewskis vemod omgivet av ett slags urmänsklig drift att sammanfatta, att blicka bakåt och framåt i samma stund. Och boken hinner knappt börja förrän han bekräftar den läsningen:

”Han klädde sig i svart,
som en försäkringstjänsteman,
specialist på hopplösa frågor.
(…)
Jag tänkte på honom, nästan nedlåtande,
som en som ännu själv ingenting har åstadkommit
och fördömer det ofullgångna i tingen som existerar.

(ur Tadeusz Kantor).

Kantor, konstnär och teaterman, avled 1990 och kan sägas vara en polsk avantgardist. Det är hans pjäs från 1980, Den döda klassen, som Zagajewski skriver om, och som får honom att bli ”mållös av fasas och förtjusning” därför att den uppenbarligen fick honom att se sin egen och sin generations död, ”hur tiden arbetar i oss”.

Så slår Zagajewski ofta en bro mellan födelse och död, och det är denna bro som tycks fungera i hela hans författarskap, också när den byggs mellan ofrihet och frihet, mellan hunger och mättnad, mellan kärlek och likgiltighet. Länge läste jag Zagajewski som en av de friaste rösterna i det forna ”öst”, alltså det Europa som förslavades och styrdes från Kreml. Idag läser jag honom alltjämt som en av de friaste rösterna, men den rösten sträcker sig långt bortom varje form av politiskt, religiöst eller civilisatoriskt system. I titeldikten heter det:

”Nyheten har nått oss: Bach har vaknat upp och sjunger.
Tiden har hållit sitt löfte (det gör den alltid).
Läser Milosz vid öppet fönster. Plötsligt visslar svalorna.

(…)

På Holocaustmuseet i Washington – min barndom,
mina järnvägsvagnar, min rost.

(…)

Poesi är en glädje under vilken förtvivlan gömmer sig. Men under
förtvivlan finns återigen glädjen.
Man måste tala inifrån.”

***

Ja, det sådana tider nu, vi måste leta upp den glädje som möjligen finns, och jag är övertygad om att Zagajewski hade rätt i sin dikt: poesin är en sådan glädje. Men det är också andra satsen ur symfoni nr. 5 av Tjajkovskij. Eller varför inte tänka på sången hos Bach?! Måndagen är välkommen. Jag försöker hantera den, nu vet jag att Malmöboken ligger hos tryckeriet och det bara är att vänta på leverans.