Ville jag följa deras exempel?

Foto: Astrid Nydahl

Jag stod där ganska länge, helt stilla. Träden runt mig rörde sig knappt, inga löv föll mot marken. Havet framför mig låg i det närmaste spegelblankt.

På flera olika håll samtidigt fylldes himlen av dessa fågelformationer. Ibland hördes fågelsamtalen tydligt, ibland passerade de alldeles tyst över mig.

Jag läste för någon vecka sedan att man iakttagit de storkar som lever här i trakterna på Malta. Det ska vara första gången man sett dem där, de antogs vara på väg till Tunisien för övervintring.

När jag stod där ute ställde jag mig själv den retoriska frågan: ville jag följa dem söderut? Svaret var starkt och överröstade andra känslor: nej, det ville jag inte! Ingenting skulle förmå mig att resa söderut nu. Jag behöver höstens pendel mellan stillhet och storm, de tidiga skymningarna, mörkret om kvällen och natten, jag behöver naturens döende och vila och jag vill bli påmind om min egen förgänglighet. Helt nyktert vill jag se in i de få sanningar jag tror finns. Och de syns allra tydligast här, i höstens egen föreställning om liv och död.