| När
jag i Sydsvenskan läste en artikel av gamle SSU-ordföranden Karl-Petter
Thorwaldsson drog jag mig till minnes en märklig händelse i mitt liv (jo, han som är LO-ordförande numera). Det måste
ha varit i början av 1990-talet, jag hade bjudits av Samfundet Sverige-Israel
att i judiska församlingens hus i Stockholm hålla föredrag om kibbutzrörelsens
historia. Jag hade tackat ja utan att förstå vidden av vad jag givit mig in i.
Jag reste till Stockholm med en av mina döttrar, som då bara var en liten
flicka, vi bodde på hotell bakom Dramaten, och efter seminariet träffade hon
och jag min vän Per Helge (vi åt en överdådig spansk måltid minns jag).
Seminariet visade sig vara
ett försök att förbättra Israelbilden i Sverige genom att vända sig direkt till
kommande makthavare. Jodå, där satt de, förväntansfulla men också många av dem
skeptiska: spetsarna från SSU i hela Sverige. Och bland oss fyra eller fem som
skulle hålla föredrag fanns det en hedersgäst influgen från Israel, en kvinna
jag både fruktade och respekterade: Yael Dayan. Hon är dotter till gamle höken,
krigaren Moshe Dayan, men själv mest känd för sitt arbete inom den israeliska
fredsrörelsen. Jag tog henne i hand, presenterade mig och hälsade henne
välkommen till Sverige. Hon besvarade knappt mina ord, såg mig inte i ögonen
utan satte sig bara på sin plats.
Thorwaldsson höll i mötet,
korrekt, sakligt och sympatiskt.
Men vi
hade ju inte kommit långt förrän skurarna av Israelkritik började komma. Dayan
blev förbannad och talade om antisemitism, och så var alla möjligheter till
diskussion förstörda.
Efter pausen var det min
tur. Jag hade ett mycket långt föredrag, jag var mycket nervös och jag stakade
mig. Men jag tror att man lyssnade, när jag berättade om det tidiga
nittonhundratalets judiska socialister och den dröm de hade om ett bättre liv.
Jag tror rentav att flera av dem haft en positiv bild av kibbutzrörelsen. När
jag mot slutet citerade legendaren Peres, en av den israeliska
socialdemokratins ständiga andremän, som satt i en Sharonregering, för
det han sagt om att drömmen var en Mellanösterns Benelux, där Israel, Egypten,
Libanon och Jordanien hade ett slags gemensam ekonomisk grund att stå på,
möttes det av gillande. Naturligtvis var Peres ord bara fluffiga drömmar. Ingenting
som hänt under åren därefter har visat på att de skulle ha haft någon substans.
Yael Dayan flög hem till
Jerusalem stärkt i sin uppfattning att svenskarna innerst inne är antisemiter,
jag flög hem med Lina till Kristianstad en erfarenhet rikare.
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar