 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Varje dag förlorar sig i evigheten. Ingen kan leva med den insikten.
Istället för att göra det finner man en livsstrategi som bortser ifrån
det som ännu inte kommit och det som förlorats. Inte en enda dag framåt
är det möjligt att tänka sig mer än som ren abstraktion. Inte en enda
dag bakåt, utan att man sätter ord på vad den dagen innehöll av samtal,
ögonkast, yrsel, välbefinnande, musik, litteratur, väderlek eller kanske
rentav något som i väsentlig mening skilde den från andra dagar. Jag
vaknar och tittar på väckarklockan och undrar vad som står på. Den ena
sekunden avlöser den andra innan jag förstår och sträcker ut handen för
att stänga klockan, men den elektroniska signalen har redan fått mig
stressad. När jag stiger upp för att ta min insulinspruta sjunker jag
ner i det som ska bli morgonens egen ritual, jag sätter sprutan i magen,
jag dricker vatten till tabletten och kokar mitt ägg. Jag avslutade för
många år sedan prenumerationer på morgontidningarna, och tar som alltid
fram TLS istället. Där hejdas flödet av dagar i ett slags eftertanke.
Är det för att jag inte lever i det land där den skrivs och trycks som
jag reagerar så? Är det för att jag inte förmår uppfatta de subtilaste
nyanser som jag läser med ett slags nyfikenhet och intresse? På resor
runtom i världen har tanken slagit mig, att jag trivs allra bäst i
länder där jag inte ens kan knäcka alfabetet, där bokstäverna på skyltar
och i tidningar och tidskrifter tillhör ett annat alfabet. Där
undkommer jag åsiktspaketens terror, där slipper jag också konsumismens
ständiga flod av erbjudanden. Livsstilsindustrin når mig inte med sin
kletiga intimitet. Jag kan sitta i en gränd med min anteckningsbok, på
ett café eller en restaurang, sakta dricka av det jag beställt in,
skriva lite, kanske krafsa ner en idé till något som ska bli av när jag
återvänt hem, eller så tecknar jag av det jag ser: husfasader, en
skjorta som hänger på tork på en balkong, tecknar och drömmer, bortom
och utanför det språk som talas och skrivs och läses just där jag råkar
befinna mig.
Varje dag förlorar sig i evigheten. Jag anstränger mig för att orka leva med den insikten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar