Sommartider med barnbarn och sommarklänning

Ja, gammalman gör så gott han kan, det är ju numera en allmänt erkänd sanning.

Idag åkte jag med en av mina döttrar till stan. I bilen fanns hennes yngsta dotter. Mitt yngsta barnbarn. Vi hade ett bestämt mål, vi skulle köpa sommarklänning till henne. Vilket äventyr, vilken sommardag. Jag kämpar mig fram i lugn och ro med knäppa knän och ruskig rygg, men det går. Lilla flickan håller mig i handen, jag vet att inget ont kommer att hända mig. Hon visste vad hon ville ha, klänningen hängde lysande framför henne och hon tog den! Därtill ett par solglasögon, förstås rosa. Och en sittning på en bakgård där kaffet och läsken gav oss vila och ro.

Och sedan, när vi väl kommit hem, ringer hennes äldsta syster. Jag undrar om något är fel. Rakt tvärtom. Äldsta systern har i skolan fått resultatet av nationella proven i svenska och matte. Högsta tänkbara poäng och en nöjd ung dam, som fnittrade medan hon läste upp medelvärden, maximal poäng och sina egna. Ja, också då går lyckan som en blixt genom mig.

Nu går tisdagen mot sitt slut. Några fler mattor hänger på ett räcke för att torka, det dofta såpa. Jag har just sett ett mycket bra föredrag på Axess tv, det vita vinet fick jag med mig hem och det mesta i livet ter sig ganska bra denna kväll. Nu väntar fler utflykter med söner och döttrar och med deras söner och döttrar (jag fick en generös inbjudan från Helsingborg om havsresa, men tvingades prioritera de egna ättlingarna). Allt ska kulminera på fredag i Tollarp, där de flesta har skolavslutning i Västra Vrams kyrka. Än så länge har ingen politiskt korrekt människa försökt stoppa det i Allahs namn. Den tiden kommer, var så säker. Men jag försöker resa dit för att kryckvägen finna mig en kyrkbänk. De har säkert en för otrogna hundar också. Om inte annat kommer jag att erfara det dagarna efter skolavslutningen då också barn som ska resa till Fjärrkarelen finns med. Här går det i rasande fart med skånsk-svensk-dansk-rysk och allmänt mänsklig förbindelse nersänkt i det mesta vi företar oss. Om inte annat skulle jag våga kalla det för verkligen berikning. Inte den påhittade och plakatbeordrade utan verkligt mänsklig, ansikte mot ansikte, i en familj som växer och frodas.