Barndom i nuets spegel

Klassfoto, Malmö 1960-tal

Varje gång jag vill blicka ner i barndomen ställs jag inför frågan om vad jag egentligen minns och vad som är efterkonstruktioner.

I samband med att tanken på en återträff med grundskolans klasskamrater, vårvintern 2010 presenterades, fick jag också ett klassfoto från 1967. Plötsligt gick det upp för mig att jag inte ens kommer ihåg namnen på alla. Desto starkare minnen framkallas däremot av de människor som stod mig nära i barndomen. Det är som om ingen tid förflutit när jag ser dem i ögonen.

Men hur minns jag mina föräldrar? Är minnet helt präglat av de senaste decenniernas problematik, från det att mamma blev sjuk, dog och utplånades ur våra liv, och de år pappa blev ensam och mina konflikter med honom återkom? Dessvärre är det nog så. Ändå vill jag gräva fram allt det som var glädje och gemenskap, det som finns där, längre tillbaka, i ett tidigare minnesskikt.

Jag är omgiven att det som tydligast påminner mig om vad texter är: mitt bibliotek. Böckerna är tysta tills jag tar fram och öppnar dem. De stör mig inte, så som musik eller nätets information. Det enda jag hör i detta rum är väggklockans tickande. Datorn surrar mycket tyst.

Det första jag får syn på är pappa framför tv-apparaten. Han håller en kaffekopp i handen, ska just föra den till läpparna när han ropar ut i köket: ”Ylva, vill du ta in en macka till?”. När nyheterna sänds kan inget få honom att resa sig. Mamma kommer in i vardagsrummet med några nybredda smörgåsar på ett fat till honom. Jag sitter tyst snett bakom honom i soffan. Jag ser tv-bilderna framför mig, också nyhetsuppläsarens ansikte i den svart-vita bilden, trots att jag inte kan minnas hans namn (var det Olle Björklund?). Bakom tv-apparaten, en hel hörna av rummet som tapetserats med en ljusbrun basttapet, täcks väggarna av afrikanska souvenirer; spjut, träskulpturer, trummor.

Mina föräldrar har aldrig varit i Afrika, men mitt minne säger mig att alla dessa föremål kommit till vårt hem med mormor Sabinas hjälp. Hon var mer aktiv i Missionsförbundet än mamma och föremålen hade hämtats till Norden av missionärer. Ett av dessa har jag i mitt eget hem, ett lejonhuvud i vackert snidat, mörkt trä. Den hänger på en vägg som en av få förbindelser bakåt i mitt liv. På fotografier från barndomen står jag tillsammans med pappa framför denna hörna som med all säkerhet var något som han och mamma visade med stolthet. Resten av rummet är täckt av målningar och en större bokhylla, som förutom böcker också hyser ett stort antal föremål från Balkan. Från tidigt 1960-tal och trettio år framåt vistades pappa i det land som då hette Jugoslavien, mest i Dubrovnik men också i Belgrad och på platser i Bosnien och Slovenien. Hans sista och desillusionerande resa gjordes mitt under brinnande krig, till den kroatiska kust han älskade högt. För hans inre fastfrusen resten av livet präglades bilden av det sönderskjutna och plundrade barnhemmet i Korcula dit han i många år reste för att undervisa barnen i olika konstnärliga tekniker. 

Hela min uppväxt betraktade jag bildkonst som en självklarhet. Farmor och farfars hem var prytt från golv till tak av målningar och redan i hallen till vår lägenhet möttes man av vacker bildkonst. En av de bilder som etsade sig fast redan i barndomen och som jag identifierade mig starkt med var ett ansikte gjort av Max Walter Svanberg med alla de karaktäristiska inslagen av fjärilsvingar och påfågelsmönster. Pappa berättade ofta med stolthet att han arbetade i samma krets som imaginisterna. Vad det innebar förstod jag inte, men jag visste att Svanberg kallades så. 

Konsten är en av de viktiga, yttre ramarna för min barndom. En annan är tystnaden. Farfar präglade mig med sin ständiga och ekande tystnad. Jag minns timmar hemma hos honom och farmor på Tegelgårdsgatan då inte många ord blev sagda. De få orden stod farmor för. Farmor och farfar är intimt förknippade med pappas enda syskon i livet, faster Evy, och hennes enda barn, Lars-Olov. Han hade farfar som sin enda manliga gestalt och uppfostrare, och mellan dem kom vi andra aldrig. Farfar spelade samma roll för Lars-Olov som pappa sedan kom att spela för min systerdotter Josefin, också hon uppvuxen utan en biologisk pappa. Tystnaden var aldrig menad att ha en innebörd, det är jag övertygad om, och ändå kom den för mig så starkt att förknippas med undertryckta aggressioner eller osämja som det aldrig sattes ord på. Inte ens under pappas sista år i livet, då mina frågor blivit alltfler, gick det egentligen att bryta den tystnad som hade med barndom, uppväxt och familjeliv att göra. Tvärtom tror jag det plågade pappa att jag ville veta mer om enskildheter jag länge varit frågande inför. Det närmaste jag kom ett svar då jag förde min egen vistelse på ett vilohem för barn på tal, var hans ord: ”Vi menade aldrig något illa”. Det förstod jag ju, men jag hade velat förstå varför de och barnpsykiatrin fattade det beslutet. 

Det som ytligt sett var en vår- och sommarvistelse i lantlig miljö kom för mig istället att bli ett livslångt trauma präglat av obegripliga omständigheter och obesvarade frågor. Jag blev säkert inte illa behandlad där, inte mer än andra barn på liknande institutioner på den tiden. Men det fanns ett slags ordning där som hade med straff och hotfullhet att göra, och bara det faktum att man tillbringade natten i sovsalar och aldrig fick vara för sig själv hade säkert en avgörande betydelse för mina minnen av huset, de anställda och omgivningarna. De var, hur de än såg ut på ytan, hotfulla och saknade varje form av familjetrygghet för den räddhågsne lille pojke jag var. Att skiljas från klasskamrater och syskon var förmodligen den avgörande händelse som kom att forma vuxenlivets svårighet att resa ensam eller att befinna sig i främmande miljöer på egen hand. 

Varje gång det skett har jag förvandlats till pojken på vilohemmet. Det blir en kombination av skygghet och rädsla som präglar allt jag gör. Jag gömmer mig, i ett hörn, bakom buskage, på hotellrum. Platsen jag skulle utforska och vistas på blir ett hot, och trots att jag har stipendiepengar vågar jag inte uppsöka caféer eller restauranger ensam. Jag smyger längs väggarna med en kasse bröd och ost jag köpt och stänger dörren bakom mig. En hel vecka vistades jag så på ett hotellrum i Frankrike, och såg en tennisturnering på tv medan jag åt och drack i ensamhet. Från en annan ort flydde jag tillbaka hem efter bara fyra dagar. Nattens demoner var den gången så intensiva att jag fruktade döden. Ingenting annat än flykten fanns att tillgå.