Statistik, missnöjesröster och illusionslöshet

Som man bäddar får man ligga. Det förstår den här katten i Sätaröd.

Jag vandrar runt i statistik på nätet. Ser vilka siffror "våra" sverigedemokratiska representanter fick. I Malmö toppar stadsdelen Almgården med 40%.

"Många här har barn som blivit rånade och misshandlade av gäng från Rosengård. Ibland gör de räder hit..." 

Så heter det i ett uttalande från en boende där. Men vad innebär det konkret? Av de röstberättigade var det bara 377 personer som röstade, och det innebär att SD fick 151 röster.

Låt oss, trots den blygsamma siffran, ändå försöka förstå. Jag vet ju varför jag lämnade Malmöförorten redan på 1980-talet. Jag föddes på Sevedsplan, flyttade sex år gammal till Lorensborg och bildade familj på Lindängen. Därifrån flyttade vi till Nydala och efter en liten flykt till landsbygden utanför Ystad återkom vi till Malmö och det nybyggda Bellevuegården. Där stannade vi i sex år, år som plågsamt accelererade i just "räder"; cykelstölderna var den största plågan, näst efter dunkandet i väggar och golv från festande grannar, narkotikan som sista tiden såldes i barnens sandlåda, liksom de fruktansvärda romska musiknätterna på balkongen hos storfamiljen Caldaras varje sommar i huset mitt emot, och de knivslagsmål mellan olika gäng som ägde rum ändå in i vårt trapphus. Det fanns starka skäl bakom beslutet att för alltid lämna Malmö då!

Det jag berättar om hände för mer än 30 år sedan! Sverige har knappast blivit ett lugnare, fridfullare och mer harmoniskt samhälle sedan dess. Sverige har, liksom resten av Europa gigantiska sociala, politiska, kulturella, religiösa och andra problem, i form av motsättningar som också får blodiga uttryck, och i form av djupgående och oläkbara samhälleliga sår orsakade av en statligt påbjuden mångkultur som saknar varje form av mångfald men som i sin praktik kommit att uppmuntra tanken på att "allt går" och att "allt har samma värde". Denna kapitulation inför idéer som borde tillhöra det förgångna i ett Europa präglat av franska revolutionens ideal och upplysningens grundläggande värderingar har fått konsekvenser som ingen ansvarig kanske ens kunnat föreställa.

Vad vill jag säga? Jag vill säga att jag förstå det som brukar kallas "proteströstande." Jag förstår varför människor röstar på SD (liksom jag tidigare förstått varför de röstat på jönsar som Herslows Skåneparti, eller de olika Kommunens väl och allt vad de heter). Jag förstår varför människor använder sin valsedel endast och uteslutande för att sända den politiska klassen ett budskap som kunde lyda: "Det räcker nu, vi orkar och uthärdar inte mer!"

Också här i min stad fick SD många röster (procentuellt sett). Just i vår lilla by låg det rejält över riksgenomsnittet. Och vi kan konstatera att de också i Norrland, till skillnad från tidigare år, fick betydande stöd. Ta bara lilla Älvsbyn där de fick över 300 röster.

Men att förstå, vad leder det till? Att jag skulle dra samma slutsats med valsedeln i handen? Nej, för mig leder svartsyn, illusionslöshet och inre andlig exil inte till att jag skulle lägga en röst på SD. Inte i det här livet. Som de flesta läsarna av min blogg vet så lägger jag ingen röst alls, inte på någon och inte i något val. Nej, jag är inte "besviken" - det jag är finns långt bortom sådana begrepp. Jag skulle vilja påstå att min illusionslöshet får mig att med en lätt känsla av äckel ta del av de analyser som de politiska partierna och grupperna - från vänster till höger och djupt ner i hönstret - presenterar.

Vissa tröstar sig nu med Putin. Andra med representanter i Europaparlamentet. Och ytterligare andra tror att en s-återkomst efter den så kallade alliansens härjningar skulle göra vårt land tryggare och bättre. Jag fnyser. Det är inte i riksdagen de avgörande besluten tas. Och där de tas finns inga valda ombud. I storbankernas styrelserum och i EU-kommissionen fattar man beslut utan att egentligen fråga någon vald representant (och när frågor kommer utgör de bara påfågelstjärtar till beskådan för de hängivna).

När jag igår skrev om pölen av åsikter fick jag många kommentarer. Jag vet vad det beror på: människor tror att de hos mig finner en allierad i populismens front. Men de tar fel. Jag finns inte där. Jag är en socialt sett mycket konservativ människa. Politiskt befinner jag mig bortom tidens stora ideologier. De högerskribenter jag läser är sådana jag finner begåvade och djupsinniga, och bland vänsterskribenterna förhåller det sig likadant. Jag läser hellre Montaigne än en samtida politisk skrift. Jag trivs bättre hos Sandor Márai och E.M. Cioran än hos någon av de politiska partiernas företrädare och jag föredrar en usling framför en välanpassad medelklasskrönikör. Men jag ansluter mig inte till någon utanför den frihetliga miljön. Friheten är det viktigaste. Friheten och oberoendet. Jag kan förstå en mängd sociala rörelser och varför de föds och göds. Men att förstå -och utifrån det försöka analysera dem, oavsett vilka de är - är ju en helt annan sak än att ge dem någon form av verbalt eller skriftligt stöd.

Jag är en otrogen hund. Nu och alltid.