Barndomar och vuxenförsök

Mitt yngsta barnbarn med favoritkattungen

Efter ett alltför långt besök i stadens centrum - för sådana nödvändigheter som nya byxor sedan mina Black Country-linnebyxor från resan 2012 spruckit i baken och på låret - kom jag hem till tystnaden och friden.

En av mina döttrar hade skickat bilder på sina tre flickor, inte minst i deras rörande trivsel tillsammans med de nyfödda sex små katterna. Jag tittar på bilderna på barnen, oskyldiga, rara och söta små barn, och tänker på hur det var i centrum.

Något slags spektakel inför gymnasieavslutningen. Horder av berusade ynglingar, nästan fullvuxna män klädda i vuxenblöjor och piratmössor, flickor i samma ålder, gungande och vaggande i osäker alkoholgång, med "kläder" som jag inte ens vill beskriva eftersom de visade mer än vad någon vill se, och dessa horder spydde starköl och cider och smetade ner trottoarerna med någon form av glass, som fick människor att halka.

När en sådan glasspaket kastades mot mitt håll gav jag den unge mannen min giftigaste blick. Han glodde tillbaka och skrek "Ja, inte sant, dagens ungdom va..." och det var så nära det kunde bli att jag ville läxa upp honom. Men jag teg. Jag teg och gick vidare, med en ohygglig smärta i benen. Nu sitter jag med en whisky och mildrar plågorna och tänker på det blodiga hot som fått folkhögskolan här att stänga för säsongen och ställa in avslutningen. Det rockar fett - är det inte så de säger i sina försök att bli vuxna? Kanske säger de något helt annat numera, och jag är bara glad om jag slipper höra det.

Tack och lov att det är sent på jorden för mig.