Livets "tillfälligheter", det rimligas konst och de hyllade, applåderade krigsherrarna

Foto: Astrid Nydahl

"We ourselves seldom comprehend the moment at hand. So we turn to history, the one element of our lives it is possible to fix on. Or we turn to principle. Or we turn to nature. There we find, amid the silence, and mystery, order and structure, the sense that life is not simply random." (Paul Gruchow: The Necessity of Empty Places)

Det rimligas konst står sällan att finna i det mänskliga. Det mänskliga formeras under olika ismer, ger sig själv namn som ska lysa mot omgivningen, men oavsett om den kallar sig liberalism eller socialism slutar den i samma självmotsägelse: ingen frihet eller all frihet, beroende på vem som skriver ner berättelsen, all frihet eller ingen frihet, som pendelrörelsen mellan individen och massan, eller som den mellan boktryckeriet och tortyrkammaren. Varje system jag sett i mitt liv har uppvisat samma typ av absurditet: inbyggt i dess författningar har det, bakom alla de vackra orden, funnits mekanismer som antingen bejakat tygellöst barbari eller total frånvaro av tanke-, yttrande- och tryckfrihet. 

Alla applåder som smattrade när Egypten, Libyen och andra arabstater "befriades" och som helt bortsåg från det som nu är så tydligt, till vilken nytta var de? Till vilken nytta är applåderna för samma skeenden i Syrien och Irak? Sett till de söndertrasade nationerna själva, till ingen nytta alls. Nyttan skulle möjligen kunna finnas i några mäktiga aktörers innersta kretsar, de som säljer de senaste vapensystemen, de som försöker säkra oljekällorna och upprätthålla ett tillstånd av status quo i regionen. När ISIS nu låter förstå att de från Irak och Syrien tänker fortsätta till Jordanien antyds det i en Jerusalemtidning att Israel också mer konkret kan komma att dras in i "konflikten". 

Hur skulle vi bättre förstå det poeten Paul Gruchow skrev, om vi vände oss till den tystnad där livet inte framstår som slumpartat, när det mesta som sker framför våra ögon tycks bestämmas av just slumpen? För att se mönstren, sambanden och orsakerna krävs det koncentration, studier, ja det krävs i själva verket ett större allvar i betraktandet av världen. Just de klassiska motsättningar som driver ett samhälle framåt - eller leder till dess pulverisering - återfinns i allt det som sker när supermakterna och deras allierade dirigerar och agerar i eget intresse. Att hålla samman strukturer som befinner sig under angrepp visar sig då också vara den allra svåraste balansgången. Vi ser det ske igen i Ukraina. Vi såg det ske under "den arabiska våren", vi såg det också ske under 1990-talets Balkankrig och i den sydslaviska federationens sönderfall. Särskilt svårt är det förstås inte att ana att det sker också i vårt eget land, i Europas övriga nationer. Man kunde förstås kalla det annat än "strukturer under angrepp", men jag tror det kan vara en sammanfattande beskrivning.

Det är förstås meningslöst att tycka och känna inför dessa skeenden. Vill man förstå dem bättre måste man också själv anstränga sig. Vara den evige eleven. Jag försöker varje dag men misslyckas minst varannan. Att sluta betrakta de statliga och/eller monopoliserade och noga filtrerade nyhetsbulletinerna som sanningar kan vara ett litet steg på vägen. Just i sönderfall bör varje "nyhet" betraktas som antingen propaganda eller resultat av journalistisk lättja, innan den på ett eller annat sätt verifierats. Kunskapens källor finns idag på helt andra platser.