 |
| Västra Nyland, Finland. Foto: Ulrika W. |
Jag kom till Villa Kivi vid Tölöviken en januarihelgdag då himlen öppnat sig med ljumma ösregn och mörkret följde mig ända in bakom dörren. Det tidiga eftermiddagsmörkret skulle komma att bli min följeslagare. De promenerande eller joggande människorna utanför huset talade mest finska. Vaktmästaren som mötte mig använde handen att peka och förklara med. När han pekade på dörrmattan förstod jag att det var därunder han lagt min nyckel. Ingen kunde jag tala med.
*
Jag gick in i min slutna,
svenskspråkiga värld med hjälp av böcker och tidskrifter. Jag läste Carl Göran
Ekerwalds biografi över Nietzsche. Jag läste och under tiden satt en rysk gäst
på toaletten och skrek obegripligheter i mobiltelefonen. När kaffet hällts upp
började jag lyssna på Radio Vega. Jag var ohyggligt ensam men anade att det
skulle bli en spännande vandring mellan centrum och Tölöviken och tillbaka till
centrum igen. "Vansinnet är bland enskilda människor en sällsynthet - men
i grupper, partier, folk, tider är det regeln." Så skriver Nietzsche i
Bortom gott och ont, och hans ord tycks i stora städer äga en mycket stor
giltighet.
*
Estranha
Forma da Vida. Det är bara den fadon som kan sjungas idag. Estranha. Forma. da
Vida. Amálias ord bär mig genom dagen: "Optimism, vad är det för ett ord!?
Optimism, det ordet borde vara förbjudet!". Estranha Forma da Vida. Jag
går in i svärtan, den som också har stråk av vitt och många nyanser av grått.
Därinne finns det enda skydd jag känner: fadon, omslutande, närande, bärande.
Hela natten bär den mig genom detta märkliga liv som alltid bär på frön till
tragiken.
*
När jag efter helgen mötte
Villa Kivis föreståndarinna blev jag ännu mer förvånad. Hon talade finska och
estniska, men log med hela sitt ansikte. Jag kände mig stum och isolerad.
Överallt i och utanför huset satt det anslag av olika sorter. Alla på finska.
Jag saknade all tänkbar vägledning. Mitt nyinköpta finsk-svenska lexikon var
lika otympligt som en krycka. Jag lutade mig mot det men litade inte på att det
skulle bära mig.
*
Det finns dagar som håller fast
i natten: mardrömmarna, tumultet, mörkret. Dagar som försöker fånga in lite av
den nyanlända vårens ljus men som ohjälpligt fastnat i natten. Idag är det en
sådan dag. Morgonen vill inte. Jag vill inte. Ingenting vill.
*
Vatten, syre, sand, sten,
mossa, mull. Det är inte varje dag jag funderar över livets beståndsdelar; dess
ursprung och återhämtning. Nu har jag många skäl att göra det. Livet efter
femtio har bjudit på många påminnelser om alltings förgänglighet. I min
närmaste krets har människor både kommit och gått vid ett antal tillfällen.
Släktled har lagts till släktled. Släktled har för alltid avslutats.
Begravningarna har blivit en självklar del av det egna livet. Jag läste idag
att en ny tidskrifts lanseras i USA. Första numret har en bild av Susan Sontag
på omslaget, och mycket riktigt består tidskriften uteslutande av minnesord
över döda personer. Någon har insett att 40- och 50-talisterna nu ser sina
vänner och anhöriga dö, och att de i en sådan tidskrift kan spegla sin egen
skröpliga tillvaro. Ännu en gång ser jag hur Marknadstänkandet -
Förtingligandet av allt mänskligt - ockuperar våra samhällen.
*
Sedan barnsben har jag levt
övertygad om att Finland precis som den officiella politiken säger, är ett
tvåspråkigt land. När jag besökte Helsingfors ett år tidigare förvånades jag
över att finlandssvenska vänner hjälpte mig med tolkningar, i taxin, i
hotellreceptionen, lite varstans. Det tedde sig onödigt. Men när jag nu på egen
hand skulle upptäcka den finländska huvudstaden förstod jag bättre. Jag mötte
två säger två svensktalande kvinnor: en postexpedit som sa, ”Jo, men vi får ju
lära oss det i skolan” och ett butiksbiträde som med glädje talade svenska med
mig. Då är det bättre i officiella sammanhang. Att åka spårvagn är en ren fröjd
eftersom alla hållplatser meddelas både på svenska och finska. Jag lärde mig
snabbt var Operan låg, och när jag tryckt på stoppknappen kom stannar-skylten
upp på båda språken. Däremot skulle man kunna konstatera att det verkligen
finns två dominerande språk i vardagens Helsingfors. Man hör dem hela tiden på
gator och torg, på stationer och butiker. Men det är inte de två man tror.
Förutom finskan är det nämligen ryskan som dominerar! Nyrika ryssar fyller
butikerna med sina köpsugna blickar, skolklasser väller ut från
centralstationen med sina lärarinnor, hela familjer flanerar. Så ser det ut.
Ryskt så det förslår.
*
Gombrowicz var hela tiden en
författare och en människa som inte till något pris ville ge upp sin
originalitet, till någon människa, gudar, samhällen eller doktriner”, skrev Jan
Blonski i sin "Gombrowicz and the
Critics. Ja, det är just detta. Hur hanterar man det? Exillibyern Hisham
Matar talar om det perversa i flygandet. "Jag är en dålig resenär"
säger han. Kan man verka på sitt modersmål i ett annat land och ändå göra
anspråk på en position i det land där man föddes, fostrades och formades. Ja,
det är klart att man kan. Jag har just läst romanen Den gordiska soffan av Karin
Stensdotter, bosatt i Paris men skrivande på en svenska som de flesta skulle få
stå på tå för att ens komma i närheten av. Gombrowicz då? Han levde i en annan
världsdel än han var född. På ålderns höst kom han hem till Europa, först till
Tyskland, och sedan till Frankrike där han avled. Han gjorde inte avkall på
någonting, kompromissade varken med språk, idéer, stil eller form. Han förblev
sann mot sitt hjärta och sin inre röst. Hur förblir man sann mot sitt språk som
minoritet?
*
När jag satt på Centralstationens
restaurang i Helsingfors – det gjorde jag ofta – begrundade jag hur
fascinerande det är att vistas i en mycket gammal miljö. Restaurangen byggdes
1920, och vid renoveringen 2000 gick man nog varsamt fram. Originalinredningen
finns kvar, mörka träbord med marmorskivor. Stengolv. Det höga, välvda taket.
Här inne befinner man sig i motsatsen till snabbmatkulturens plastmöbler och
papperstallrikar. Här tycks tiden vara bestämd bara av tågens avgångs- och
ankomsttider, dygnen hakar i varandra. Några av alla som sitter härinne har
bestämda klockslag att passa, andra tycks ha resten av livet på sig. Själv
pendlar jag känslomässigt mellan det ena och det andra.
*
En vackert klädd dam, kanske
dryga sextio år, tappar plötsligt koncepten bredvid mig. Från att stilla ha
konverserat mannen vid sin sida brister hon ut i rytanden och ylanden som får
de flesta att vända sig om för att se vad som sker. Hon skriker, hon gör det på
finska, jag förstår inte vad som utlöst hennes vrede. Mannen lyckas lugna
henne. Hon blir verkligen lugn. Tar upp läppstiftet och målar läpparna som om
ingenting hade hänt. Läppjar avspänt på drinken hon köpt. Jag fortsätter läsa.
Förundras över hur det är att vistas i ett offentligt rum. De svartklädda
goth-tjejerna en bit bort ser underbart allvarliga ut, som om de redan var
färdiga med sin dom över världen och livet. Och ändå tycks en del av deras
mycket medvetna klädstil spela på en radical chic-attityd som fordrar både
push-up-bh och spektakulära frisyrer.
*
Skrivandet
är i grund och botten ett bygge. Ord för ord växer texten fram som huset växer
fram sten för sten, bruk för bruk. Så har jag alltid sett på själva skrivakten,
som en skapande och konstruktiv handling. Men ju mer jag tänker på saken, desto
mer övertygad blir jag om att skrivakten inte kan vara neutral i den meningen.
Det skrivs både konstruktivt och raserande. Inför varje större social konflikt
och i extremfallen väpnade konflikter, enrolleras de intellektuella för att med
sitt skrivande delta i striden. Det är väl känt hur Balkans poeter och
berättare ställde in sig i leden och skapade texter fulla av hat riktat mot
motståndarsidan, etniskt, politiskt, kulturellt. Jag har läst några texter ur
en tyskspråkig, serbisk publikation (som kallas kulturtidskrift) som inte står
folkmördarna efter i hat och mytologisk agitation. Jag såg den under en
vistelse i Berlin, och trots att jag vetat tämligen väl hur det såg ur under
Jugoslaviens sönderfall, chockades jag av de extrema texterna. Jag har under
hela mitt författarskap haft anledning att fundera på dessa mekanismer, inte
minst därför att jag började mitt vuxna, skrivande liv i en extrem vänstersekt.
Där fostrades jag till klasshat och populism. Vägen bort från den sekterismen
har varit lång och svår. Och än idag händer det att människor säger "Du
som ändrat dig och svängt totalt", och de säger det som en anklagelse. Jag
tror att motsatsen är det värsta. Hur skulle man fungera som intellektuell om
man aldrig ändrade sig, aldrig svängde totalt? Jag betraktar orden som arbetsredskap.
Och varje gång jag använder orden i destruktiva syften förebrår jag mig själv
och försöker finna en väg tillbaka till solitärens språk. Förändring och
svängning handlar ytterst om en förmåga att erkänna sina tillkortakommanden.
Hur använder man orden och sitt språk utan att sprida hat och misströstan?
*
Det svenska språket finns i
gatubilden. Utmed spårvägslinjerna finns då och då en skylt med texten
”Förbjudet att fästa reklamer”. I Sverige heter det ”Affischering förbjuden”.
Pluralformen är underbar. Den ekar ännu i mig och jag ser att finlandssvenskan
har många sådana ord, de känns både säregna och roliga att läsa.Men man både
kan och måste, som tidigare litteraturkritikern Michel Ekman gjort, understryka
att denna finlandssvenska lever under allt strängare villkor, socialt och
kulturellt. Ekman säger att den finlandssvenska som man ser i offentliga
miljöer i Helsingfors ofta är illa översatta varianter av finska originaltexter
inte minst i reklamen. Trots att jag själv i snart tjugo år haft en eller annan
förbindelse med denna miljö, bland annat genom att skriva i två finlandssvenska
tidskrifter, så har jag inte förrän nu tyckt mig se att språket hotas av en
utveckling som inte främjar tvåspråkighet, utan som i den globaliserade
stormvinden sluter sig i en nygammal tolkning av nationalitets- och
identitetsuppfattningen. Kan det svensktalande Finland stå emot en sådan
utveckling?
*
På
sängen i Villa Kivi plockar jag fram en ny utgåva av Konstantin Kavavis dikter.
I Kavafis värld är det ofta det bristfälliga, det smutsiga, det föraktade som
lovsjungs. Kärleksbädden – där eros doftar – är den prostituerades, och när han
drar sig till minnes den faller han tillbaka ner i ruset. En sådan dikt hade
varit omöjlig att skriva idag. Förmodligen hade den betraktats som brottslig,
dess ”uppsåt” hade granskats. Att gå tillbaka till det tidiga
nittonhundratalets Alexandria och där följa Kavafis till de tvivelaktiga
lokalerna är att i sig själv möta det verkligt levande. Bara i en sådan text –
som är grundad på liv och erfarenhet – kan ruset återfödas. Hos Kavafis sker
det oupphörligen.
*
Hur ska den finska huvudstaden
utvecklas? Det krävs en omfattande arbetskraftsinvandring, staden bör bli
dubbelt så stor, säger Optimisten. Nej, vi måste först se till att skaffa arbete
åt alla dem som är arbetslösa, invandrare eller inte säger Realisten. Vad
diskussionen tycks handla om, är hur Helsingfors ska bli en ”riktig” metropol.
Idag är staden en avkrok, säger Optimisten och tillägger att det för en
förändring krävs minst två miljoner invånare och en omfattande expansion.
Optimisten förordar därför också en omfattande arbetskraftsinvandring.
Realisten varnar för att huvudstaden redan, med sina arbetslösa människor och
sina sociala problem, inte skulle klara något sådant inom överskådlig framtid,
och påpekar gärna att staden vuxit över alla bräddar, planlöst, yvigt, och att
stadskärnan är ett virrvarr av varuhus, höghus och allt mindre av boende och
social gemenskap. Som i alla andra europeiska storstäder alltså. I Finland understryker
man gärna de exempellösa framgångarna inom mobiltelefonin. Men kan man bygga en
nation på människors triviala telefonsamtal. Det måste finnas något annat och
mer, något som utgår ifrån landets naturtillgångar. I det avseendet liknar
Finlands utveckling alltmer vår egen: de stora resurserna säljs ut, de små
nationerna inlemmas i en ekonomi som bygger på billiga fabriksarbetare:
småflickor i kinesiska eller indiska superindustrier inom elektronik, vitvaror
och ekipering, småflickor som låses in i väldiga sovbaracker dit de bara kommer
några timmar per dygn innan de slussas ut till maskinerna igen, för ständiga
övertidsscheman och nattarbeten. Inför en sådan vindkantring av världens
resurser – närmare betraktat en utveckling mot allt större orättvisor – kan
varken debattörerna i Hufvudstadsbladet eller några andra lokala opinioner göra
särskilt mycket. Och det är just det jag tänker när högt bildade människor på
fullt allvar tror att det skulle vara ett Sesam öppna dig att fördubbla sin
huvudstads invånarantal. Vad skulle alla dessa människor försörja sig på? Var
skulle de bo? På vilka vägar skulle de köra i alla sina bilar? Var skulle de
parkera när de väl nått sitt mål – hemmet, arbetsplatsen eller
konsumtionsrundan?
*
Böckerna
i resväskan lutar sig mot radion på det lilla bordet vid fönstret. Därutanför
är det tät dimma, ett duggregn faller in i mörkret. I böckernas värld är det
helt annorlunda. Det är sent 1960-tal, Pentti Saarikoski befinner sig i Prag.
Han har sitt wc på balkongen, stället han bor på är minst sagt spartansk och
har en stridsvagn framför porten. Prag är ockuperat av Röda armén. Den där
socialismen som skulle få ett mänskligt ansikte vreds ihop som en gummimask,
alla dess drag vanställdes och för Pentti börjar bekymren på krogen. Han kan
bara beställa samma mat som bordsgrannen för han saknar ett språk att
kommunicera med. Två tyska kvinnor kommer in och i tanken bedriver han genast
hor med dem. Han sitter om kvällen på sängkanten och petar sig i näsan. Det
Prag som omger honom hukar i en ovanligt grå och ful vinterstämning. Hästarna
på bron försöker flyga därifrån men misslyckas. Den finske diktaren längtar hem
men inser att han för resten av livet bara klarar att befinna sig borta. Jag
läser hans gamla böcker och glider sakta ner i en tid då jag själv var
tonåring, och jag upptäcker till min häpnad att det är där jag hör hemma. I den
tiden. Inte som tonåring utan som en vuxen man på drift, med ständig hemlängtan
men oförmögen att leva annanstans än borta.
Och när jag sedan läst
halva Tiden i Prag ser jag att Penttis texter är nedskrivna 1966. Det var två
år innan Historiens mytiska stridsvagn krossade Dubceks experiment. Kan man av
det dra slutsatsen att socialismen med mänskligt ansikte redan då var en
hopknycklad gummimask? Ja, det tror jag att man kan. Pentti tycks i alla fall
inte imponeras av det Prag han lär känna. Om inte studentflickan återvänder
till sitt rum över natten tvingas hon studera marxism-leninism och går miste om
rummet. Pentti suckar och säger: när kommunismen genomförts har säkert
sexualiteten avskaffats. I Prag får man i alla fall inte prata om den.
På sätt och vis stöter
Pentti bort läsare samtidigt som han attraherar. Han kan skildra hur han pinkar
utanför spannen och det börjar stinka urin i hallen, han berättar om hur han
somnar på den balkong där det kollektiva avträdet står. Han uppträder svekfullt
mot den eller de kvinnor han möter i Prag. Han lurar en svartväxlare och ger
honom en dansk 10-kronorssedel istället för en tiodollars. Han tycks medvetet
gå in för att leva på ”vänners” goda vilja och måltider. Vad är det för ett
självporträtt? Är det ett litterärt trick för att läsaren ska tro att han
följer en utstött och marginaliserad människa? Kanske är det just där brottet
uppstår. Han är ju en etablerad och respekterad diktare. Ses som ett underbarn
i den nordiska litteraturen. Ingen författare kan som Pentti Saarikoski skapa
en scenografi med sig själv som huvudperson. Han luktar illa och är smutsig,
han fryser så han skakar och bakfyllan får honom aldrig på bättre tankar. Men
det är ju något annat som fängslar. Kanske är det hans blick? Pentti ser och
registrerar, han berättar ömsint och färgrikt om de människor och miljöer han
möter. Också i de allra svagaste ögonblick finns det något okuvligt vackert över
dessa människor. Är det så språket förvandlar trasor till blommor?
*
Sorgklanger.
Ilningar och moln. Samma gata, samma himmel. Med ansiktet i tidningen,
försjunken utåt men vaksam inåt. Dessa klanger när brisen lyfter pappret, en
stilla insikt som en stark smärta i bröstet och magen. Vad förmedlar insikten
annat än brutna förbindelser? Den förmedlar smärta. Det brutna är trots allt
obrutet och den kedja som fäster generation vid generation är, trots sin
osynlighet, alltid närvarande. Jag vandrar ut i intet, låtsas njuta asfalten.
De klanger av sorg som finns i mig är nästan omöjliga att bära.
*
När Dostojevskij kom till ryska ambassaden i Köpenhamn i oktober 1865 var han mager, åldrad, nervös på gränsen till hysteri, plågad av underliga feberattacker, berättar Magnus Ljunggren i en artikel. Den hösten lär ha varit en av de svåraste i den ryska författarens liv, och ändå hade han framför sig hela arbetet med att skriva Brott och straff. Hur kan det komma sig att författare genom historien ofta uppvisar allvarliga sjukdomstecken, inte minst när det gäller psyket? Hör det ena självklart ihop med det andra? När det gäller de stora genierna, som Dostojevskij, ingår ofta ett slags mytologiserad sjukdomsbild i sättet att beskriva dem. Men för andra? För mängden av intellektuellt arbetande och obemärkta människor är en sådan medveten mytologisering omöjlig, den är inte ens önskvärd. Den kan rentav ställa sig i vägen för förståelse.
*
När man vandrar utmed
Tölövikens strand har man svårt att förstå denna debatt. Det är som om
Helsingfors var två olika städer. En av flanerande friluftsmänniskor som med
hunden fördriver tiden på lediga stunder och en annan av ständigt mobilpratande
yngre män och kvinnor klädda i uniformsliknande kostymer ständigt med foten på
gaspedalen. Fast det är kanske inte ett finländskt fenomen alls? Det är så vår
värld ser ut, alltmer uniform och konform, allt mindre säregen eller avvikande.
Nord och Syd, Öst och Väst erbjuder flanören samma butikskedjor och samma
snabbmatsmisär, bortom språken och drömmarna.
*
Oavsett antalet invånare kommer
dock Helsingfors framöver också att te sig som en kulturens metropol. Hit
kommer Mariza från Lissabon för att sjunga sin passionerade fado i
Finlandia-huset. Plötsligt kan nordiskt vemod och portugisisk saudade blinka åt
varandra. Den portugisiska gitarrens spröda sorgsenhet är inte alldeles olik
den finska tangons dragspelstårar. Vid Domkyrkan på Senatstorget rullar
ständigt nya kolonner av turistbussar fram. I kanske ännu högre grad än ryska
turister tycker jag mig där se en kinesisk invasion. Varuhus som Stockmanns
fylls av shoppande människor från öst och väst. Tiggarna fortsätter tigga,
missbrukarna fortsätter missbruka. Allt är som det brukar vara. Bara i det
talade och skrivna ordet är förändringen möjlig.
Första gången tryckt i min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum, 2009)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar