.jpg) |
| Foto: Astrid Nydahl |
Själv är jag van att ge uttryck för ställningstaganden som rymmer "fel åsikter". Det får jag erfara ungefär en gång i veckan. Att skriva om och kritisera islamismen placerar mig därför i ett bås jag aldrig varit i. Det blir enklast så. När man - jag - säger att jag är en oberoende och fri intellektuell som går ingens ärenden blir det alltför komplicerat. Hellre kastar man in mig i närmast passande bås. Jag har suttit i många bås - som andra har valt åt mig.
Men nu går det mot riksdagsval. Jag kommer, precis som jag gjorde 2010, att med jämna mellanrum argumentera emot Sverigedemokraterna som nu bekvämt inrättat sig i det välbetalda riksdagslivet. Jag har inte ändrat ståndpunkt i den frågan, hur mycket andra människor än vill önska sig det. Inga ämnen är tabu och jag skriver också om sådant som placerar mig i bås där trötta eller obildbara läsare tror sig se mig. Jag har en mycket stabil ståndpunkt riktad mot just SD och de grupperingar som befinner sig i en ytterfil strax bakom dem. Det förflutnas drömmar kan vi aldrig nå fram/bakåt till med en parodi på kräftgång. Det förflutnas realitet lika lite. Inte heller "folkhemsdrömmen" som frodas så bland en ny generation populister. Det är helt enkelt så att man inte kan återskapa något som ligger i det förflutna, varken ett homogent folkhem eller ett storsvenskt rike. Skulle man försöka - ja, gud bevare oss för det blodbadet. Jag vet att en del människor lever med "repatrierings"-tanken. Den är lika farlig som den är enfaldig. Någon som vill invända? Alldeles säkert.
15 kommentarer:
Thomas, du som läser och reflekterar.
Får jag lov att rekommendera Jan Tullbergs i mina ögon ganska skrämmande redovisning:
"Låsningen"
Han skriver skärpt och initierat om de godas mörkläggning av sakernas tillstånd i konformismens paradis på jorden.
Naturligtvis har skriften inte recenserats, den tigs ihjäl med omsorg.
Inbillar mig att den är svår att polemisera mot utan att förfalla till invektiv och floskler i långa banor.
HUBERT
thomas,
jag undrar vad du föreslår istället... jag menar istället för att försöka påverka utvecklingen genom att rösta i de demokratiska valen.
som jag ser det finns två alternativ: antingen är "allt" kört, och då förstår jag mycket väl ditt ställningstagande. eller så är inte allt kört, och då bör man väl rimligen försöka påverka (även) genom att rösta? vad jag inte förstår är detta, och detta är min fråga till dig: om allt nu är kört, varför överhuvudtaget anstränga sig? varför skriva? varför bli upprörd? varför dela med sig av sin upprördhet? etc.
undrar ärligt hur du tänker ifråga om detta.
allt gott
einar
Hubert, jag har läst boken.
Einar, mitt skrivande ska du betrakta som en form av dagbok. Och skrivandet är - oavsett allt annat - mitt sätt att uthärda.
Jag sätter stort frågetecken vid begreppet "demokratiska val". Den mediala manipulation vi alla är utsatta för får förödande konsekvenser också för det vi betraktar som fritt och demokratiskt.
Jag har den största respekt för fina frågor Einar, men vet inte hur jag annars ska besvara dem. Upprörd är jag ju inte. Jag är snarare uppgiven.
Dina frågor ska det stå. Inte "fina frågor"
thomas
tack för ditt svar. jag tror jag förstår dig bättre, detta med att skriva för att uthärda. anledningen till att jag frågade är nog att jag själv står och vacklar, och att min uppgivenhet snarare leder mig till att "stänga av" samtiden och offentligheten. jag skriver så att säga så länge jag har minsta tro, hade jag ingen sådan skulle jag göra någonting annat, dock oklart vad.
med ett stort tack för att du uthärdar,
allt gott
einar
Tack för respons Thomas.
Kommer det en recension?
Om inte undrar jag naturligtvis varför.
Vänligen
HUBERT
"Inga ämnen är tabu och jag skriver också om sådant som placerar mig i bås som trötta eller obildbara läsare tror sig se mig."
Och för den attityden är jag i alla fall jag tacksam, ska du veta. Vår tids desperata klassificeringsnoja är ett farligt otyg. Och hade naturligtvis ingenting med vare sig litteratur eller ett levande intellektuellt klimat att göra; däremot med narcissistisk ängslan, utmönstring och dum positionering. (Förlåt min grötmyndiga ton.)
Glad långhelg härifrån, trots allt. (Jag ska varken fira eller gå i något tåg, utan se efter om äggen i björktrastboet kanske har kläckts och sedan äta något gott framåt kvällen.)
Hubert, nej jag skriver ingen recension. Kommer inte heller att recensera Arnstberg/Sandelins volym 2", den pompösa titeln "Farliga ord" (om Carlqvist oich Hedegaard själva får säga det) eller andra böcker i ämnet på överskådlig tid. Jag har ju noga räknat skrivit om de allra flesta som utkommit, senast om ”Mångfald i högskolan” och dessförinnan både svenska, danska och engelskspråkiga titlar. Det står mig upp i halsen och jag kommer hellre att lägga krutet på egna texter inför valet, också sådana som behandlar islamismen och gettoiseringspolitiken.
Thomas, det du skriver som svar till dina kommentatorer skrämmer mig. Så ofta i svenska debatter - i msm såväl som på nätet - stryker skribenter runt som frustrerade slagna hundar. Så mycket smärta! Hur ska man förklara detta? Medlen till kommunikation och samhörighet som bot mot det offentliga hyckleriet är ju för handen. Med all respekt, så producerar du ju själv skrifter som inte ligger alltför långt från mycket du menar står dig upp i halsen(!) Jag får helt enkelt inte ihop det.
Ditt resonemang om "det förflutnas drömmar" låter dessutom misstänkt likt det Marcus Priftis levererar i dagens SvD, och som jag tolkar som en uppmaning att på Orwellskt manér fördöma vår historia som ett socialt och kulturellt funktionellt samhälle, och - vilket förmodligen är Priftis önskan - istället älska vårt nuvarande förfall. Men vad återstår för dig, Thomas?
Vänligen
Janne
Einar, tack ska du ha för ditt svar.
Ola, stort tack för din uppmuntran.
Önskar också dig en fin långhelg.
Janne, tycker du verkligen att jag verkar tillhöra kategorin som stryker runt "som frustrerade slagna hundar."???
Sedan 2009, då jag började arbeta med Black Country-boken har jag utgivit sex böcker i ämnen som dessa. Kan inte det räcka som förklaring till att det står mig upp i halsen? Jag kan försäkra dig att jag inte är rädd att skriva i något ämne jag finner viktigt, därför gav jag i mars ut Identitär-boken.
Det du hänvisar till i Svenskan har jag inte läst. Vad jag menar med "det förflutnas drömmar" är att Sverige aldrig mer kan bli ett folkhem, och de politiker som påstår det ljuger eller så tror de verkligen själva det. Jag fördömer verkligen inte vår historia, rakt tvärtom (vilket också framgår väldigt tydlig av Identitär-boken); men jag menar att det är ett bedrägeri att tro att vi kan få det tillbaka. Hur skulle det ske? Vad som återstår för mig är just det jag skrev i bloggposten; att verka som en oberoende och fri intellektuell. Det innebär t.ex. att jag inte måste recensera allt som kommer ut eller som jag läser. Jag är ju dessutom pensionerad och kommer aldrig att bli en förutsägbar politisk bloggare. Jag är en otrogen hund - inte bara gentemot islamisterna utan också i övrigt.
Man behöver inte rösta på SD av en längtan tillbaka. Man kan göra det för att de är de enda som vill slå på bromsarna när det gäller Sveriges upplösning.
Jag har aldrig lyckats hitta ett parti med ett partiprogram jag helt accepterar, men blir SD tillräckligt stort måste etablissemanget börja se verkligheten och den utveckling det bär ansvar för - hoppas jag. Annars går jag i "inre exil" efter valet.
Du är hjärtligt välkommen till den inre exilen Anna, där har jag befunnit mig länge.
Anej Thomas.
Inre exil är väl för den som tätat alla skott, dragit ner persiennerna murat igen spisen och dragit ur jacketen, modemen och bara idisslar eller vegeterar.
Om du med dina skriverier har påverkat tio pers att proteströsta har du gjort en insats för vår kultur menar jag.
HUBERT
Men jag förstår inte varför man inte skulle kunna vilja återvända till vissa aspekter av ett svunnet samhälle? Det torde ju vara mycket få människor som är så imbecilla att de tror att de kan återvända till en svunnen tid? Det är väl knappast det det handlar om? Även om man hade lyckats återinföra en del av dessa saker i vår tid, så hade de ju just prägalts av vår tids förhållanden. Och en längtan till ett folkhem måste väl knappast leda till blodbad? De extremister som talar om "repatriering" är väl just de som föraktfullt och hatiskt brukar kalla andra mer moderata krafter för "folkhemssossar" och "reaktionärer"? Repatrieringsgalningar och storsvenskfanatiker skrämmer mig långt mer än nostalgiska folkhemskramare. Och det tycks mig som en långt mer ofarlig och sympatisk "utopi" att vilja blicka bakåt mot en av de mest fredliga och stabila perioderna i Sveriges historia än att genom utopiska framtidsfantasier vilja tvinga in folk i en framtid ingen kan veta någonting om. Mig veterligen har det historiskt alltid varit ideologier med en utopisk och radikal syn på framtiden som störtat länder och folk i fördärvet. Inte nostalgiskt tillbackablickande sådana.Tvärtom kan jag tyckat att vi hade haft nytta av fler "bakåtsträvare" och "bromsklossar". I övrigt är jag också snart beredd att sälla mig till den "inre exilen" även om det vore ett kluvet tillstånd att befinna sig i.
Hubert, ditt senaste inlägg har jag kastat. Tar inte emot förolämpningar av dig. Vill påminna om att jag inte har en plikt att skriva om/ recensera allt jag läser. Jag är inte opportunist, men jag avgör själv vad jag skriver - här liksom i mina böcker.
Skicka en kommentar