Äppelblom. Foto: Astrid Nydahl |
Nå, fredag blir det varje vecka. Jag drar en mycket djup suck och försöker stiga in i den nya dagen. Fotbolls-VM har börjat. Bryr jag mig om det? Kanske ändå en smula, eftersom jag är allena i huset. Det kan väl, tillsammans med en rejäl whisky, skingra en del av de sena kvällarnas leda.
Helgen ska jag ägna åt judiska ämnen. Arbetar nu med ett manus som växer ganska vilt och jag har bestämt mig för att ta med fyra avsnitt ur den bok jag utgav den 15 november 1988, samma dag som PNC-mötet i Alger utropade den självständiga staten Palestina. Det var förstås en ren tillfällighet, och nu, så här många år senare kan vi konstatera att en sådan stat förstås inte finns.
Kapitlen jag ska ta med i nästa bok är bland annat intervjuer jag gjort i Jerusalem med poeten Yehuda Amichai, konfliktforskaren Arye Shalev och hans fru, den fina poeten och journalisten Shulamith Hareven - två av dem är döda sedan flera år, bara Shalev är i livet så vitt jag vet. Dessutom har jag en mer personlig text om Lova Eliav som jag intervjuade första gången i Malmö och andra gången tillsammans med min äldsta son i Tel Aviv (och de hade förstås Ryssland som gemensam faktor, Eliav som före detta ambassadör i Moskva och min son som då ännu studerade ryska). Jag vill väcka deras kloka ord till nytt liv och det gör jag nu.
Pessoa som kakel, den som kallas azulejo i Portugal |
Uppdatering: Anna i Porto påminde just om att det idag är Fernando Pessoas födelsedag. Klart vi skålar för honom. Vad hade livet varit utan Pessoa. Du kan läsa mycket om honom här i bloggen. Detta är ett exempel.
3 kommentarer:
Hej Thomas! Jag vill berömma ditt sätt att med en sorgsen närvaro, nämna liksom i förbigående, att vårat samhälle står inför ett uppenbart vägval. Alternativet är hemskt. Jag är en av de som prenumererade på Dispatch från början, och det som slog mig var att de artiklar som var signerade Thomas Nydahl var av en kvalitet som det var länge sedan jag läste i tryckt press. Det fanns en tid då jag köpte Expressen varje dag. Men så avgick Bo Strömstedt och av någon märklig anledning så blev Aftonbladet bättre. Jag förstår ju nu att det var ett gigantiskt bedrägeri. Jag gick på det. Naturligtvis. Första valet jag röstade för den riktiga oppositionen var 2006. De lurade mig i 40 år. Men inte bara mig, utan mina gamla också. Jag förlåter dem aldrig. Hälsning från Stikkan.
Glöm inte skåla för Fernando Pessoa idag, Thomas!
Tack Stikkan för dina goda ord om mina artiklar.
Tack Anna för påminnelsen. Passar bra att jag har whisky hemma! För in påminnelsen i själva bloggtexten!
Skicka en kommentar