Nu är Hugo på väg till USA. Det har varit en mycket lång process av förberedelser, sparande av pengar, insamling, operation för Hugo själv, darrande nerver på hans två syskon Hannes och Ebba (som var fulla av glädje och förväntan när jag talade med dem sist) och rent praktiska förberedelser. Nu ska Hugo och hans familj för första gången någonsin får träffa andra barn, från andra länder och andra världsdelar, med Alströms syndrom. Jag lade på minnet vad Hugo sa första gången möjligheten att vara med diskuterades: "Då kommer jag att älska dom barnen." Nu är de alltså på väg, de sitter på tåget till Kastrup och senare idag lyfter planet till Boston. Jag ser redan fram emot att få höra Hugos berättelser. Om det kommer nyheter under tiden de är där - fram till den sjuttonde maj - lägger jag ut här i bloggen.
Så här skriver mamma Malin i sin blogg inför resan:
"Jag viskar tack ut i
kvällningen och i mitt hjärta vet jag att alla ni som hjälpt och alla
ni som hjälper faktiskt hör mitt tack, vårt tack."
Tillägg 12:08. Man kan blogga sig både dum och generad. Man kan skriva om saker man inte borde, i nio fall av tio av privatkaraktär. Så om ni undrar varför jag tagit bort helgens tre bloggposter om min privata situation vet ni det nu. Jag vill varken genera mig själv eller andra. Och jag vill inte blogga mig dum. Säg gärna till nästa gång jag glömmer och gör om det.
2 kommentarer:
Det är sällan bra att blogga om privatsaker. Men för min del kan du vara lugn - jag har inte sett inläggen.
Och vad Hugo beträffar - hoppas han kommer hem igen med många underbara minnen och många fler vänner "att älska"
Och det var JohannaV som skrev ovanstående!
Skicka en kommentar