Juliane Preisler, nedslag i ett författarskap

Foto: Astrid Nydahl

Under de tjugofem år jag aktivt följt och skrivit om dansk litteratur är det mycket som försvunnit på vägen, därför att det inte varit värt att hålla kvar. Men mer än i den svenska samtidslitteraturen har jag i Danmark upptäckt några författarskap som jag vill följa också idag, trots att jag inte längre skriver för den tidning där min kontinuerliga bevakning publicerades. En sådan författare är Juliane Preisler. Av och till läste jag henne, både prosan och poesin, men med Lyse tider (Ljusa tider) som kom 2005 tyckte jag mig se ett författarskap av så starkt värde att det vore korkat att inte följa det. Preisler hade då redan ett drygt tjugotal titlar bakom sig, sedan debuten med diktsamlingen Uden (Utan) 1983.

Preisler föddes 1959 och har i sitt författarskap ägnat sig åt prosa, poesi, hörspel och dramatik. 1998 debuterade hon som dramatiker med Vild Hverdag (Vild vardag) på Det Kgl. Teater.

De romaner jag läst de senaste åren är Dreng (Pojke) som kom 2003, Lyse tider (Ljusa tider) 2005, Legetøjsliv (Leksaksliv) 2007 och Privatpersoner 2009.

Preisler skriver inte om de människor som anses lyckade eller välartade. De dras inte bara med stora existentiella problem, utan befinner sig också, både fysiskt och mentalt, i ett slags utanförskap, i en rännsten utmed den guldkantade gata många drömmer om att få vandra på. Hennes kvinnoporträtt i de nämnda böckerna är enastående, oavsett om det är en psykotisk eller missbrukande individ som står i centrum. Dessa kvinnor faller gång på gång ner i misslyckandets dy, men de bevarar ett slags värdighet och vilja att resa sig igen.

Hennes roman Lyse tider är kanske en av den moderna danska prosans verkliga höjdpunkter, i sin osentimentala och svart humoristiska skildring av några av Köpenhamns förlorare bland uteliggare och missbrukare. Med en kärleksfull och nästan gripande blick på de allra trasigaste tar hon sig in på bänkarna på Hovedbanegaarden i Köpenhamn, den stora stationsbyggnaden som liksom andra i andra stora städer, inte bara befolkas av resenärer utan också av alla de individer som tycks befinna sig i evig väntan, tidlösa gestalter som nästan orörligt vistas i det offentliga rummet. Romanens titel ska inte enbart uppfattas ironiskt – det är verkligen inga ljusa tider för flertalet av dessa människor – eftersom den utvecklas på ett sätt som verkligen ger fog för orden. Det är en av många finesser som Preisler behärskar, att nästan omärkligt få läsarens blick på de trasiga existenserna att också omfatta de okonventionella beslut de fattar, och att på djupet förstå varför de gör det.

Det var meningen att romanen skulle utkommit på svenska hösten 2008. Den placerades i en litteraturserie som skulle utges av ett svenskt förlag. Översättare kontrakterades och rättigheterna för den svenska utgåvan erhölls av det lilla förlaget. Sommaren 2008 ville jag höra mig för om hur det gick med översättningen och om tidsschemat hölls. Först då fick jag och därmed Preisler själv veta, att boken inte ens kommit in i översättningsstadiet. Allt hade legat och samlat damm i ett år och den brist på respekt för författaren som förlaget visade är anmärkningsvärd. Det är min förhoppning att de snart släpper rättigheterna, så att ett annat förlag kan ge ut Lyse tider. Det vore den rätta romanen att introducera Preisler med på svenska.

Legetøjsliv (Leksaksliv) känns som en logisk uppföljare. I centrum för berättelsen står en prostituerad kvinna, Lone, som mer identifierar sig med sitt yrkesnamn Betty. Hon är både mentalt och fysiskt nergången och tar emot sina kunder i lägenheten på Mynstersvej, denna adress som blir ett av få fasta tecken på att hon fortfarande är i livet. När hon vaknar i rännstenen eller under en buske i någon park är adressen det mantra som får henne att resa sig och gå hem. Allt tycks i huvudet på Betty vara ett virrvarr: minnesfragment, språkluckor, bristande närvaro i verkligheten. Hon prövar sig fram, söker orden, söker sammanhangen och Juliane Preisler är en mästare på att fånga detta språkliga kaos och ganska tidigt i romanen skapa en bild av denna djupt olyckliga människa. Hon har en specialitet: plastpåsar på huvudet på männen medan hon tillfredställer dem sexuellt. Det är som gjort för dödliga olyckor. De sker, men Betty tycks inte medveten om det. En ängel kommer in i hennes liv, hjälper henne att bära undan de döda. I umgänget med systern – på landsbygden – får Betty/Lone en bild av det ”normala” Danmark, som är olyckligt på ett annat, och kanske mer fundamentalt, sätt. Det blir också i mötet med systern och hennes lille son som dramatiken i hennes eget liv skruvas upp, liksom i de tafatta umgängesförsöken med grannfamiljen på Mynstersvej. Romanen kunde ha kallats en samtida tragedi även om den inte slutat som den gör. Gripande är bara förnamnet. Det här är rentav en roman som gör vår egen tid och kultur ännu lite tydligare.

Efter Legetøjsliv var det dags för romanen Privatpersoner. Det är ett kraftprov från Preisler, en hela 448 sidor tjock kalejdoskopisk inblick i en rad olika människor liv. Romanen är upplagd som ett röstkollage och de olika rösterna går in i varandra, talar med och till, och ibland också förbi varandra. De utgör ett slags tvärsnitt av en normalbefolkning, med allt vad det innebär av skevheter och egenheter. De är, kort och gott, privatpersoner, eftersom de lever i en tidsålder då vi atomiserats till den grad att vi egentligen inte berör varandra särskilt mycket. Privatpersoner är en bok som sakta öppnar sig för läsaren. De olika rösterna, de olika personerna, antar efterhand karaktär, de blottar sig genom sina handlingar och sina tankar. Känslomässiga förbindelser upprättas, raseras eller görs omöjliga. I deras intima liv är det de små detaljerna och göromålen som oroar och upptar deras tankar. De ser på sig själva med den skepsis som vi människor tenderar att göra. Ordet självförtroende missbrukas inte, ibland är det helt frånvarande.

Vill man lära känna samtida dansk litteratur ska man inte gå förbi Juliane Preisler. En vacker dag kan man läsa henne på svenska. Just nu finns hela hennes skapade värld på danska, och hennes språk är både vackert och ändamålsenligt. Jag läser hennes romaner med stor glädje.